NÄSTAN SOM FÖRR...

Det är väldans länge sedan jag hängt på stugan med
båda mina söner - samtidigt - och samtidigt lite längre
stunder än bara att ett gäng är på kommande och det andra på farande.

Det är så det är med vuxna barn. Stundvis förstår jag bara inte när
det hände. Att de blev vuxna. Så där bara *knäpper med fingrarna*.

Ja, ja...

Den äldre är gräsänkling då hans tjej åkte hem till SydKorea för att träffa
familj och vänner där, den yngre ville hänga en stund med storebrorsan så
det blev några stugdagar tillsammans.

Som det är på stugor så finns det skåp, lådor, gömmor, gömslen,
skrymslen och skjul som kan gömma saker som man inte ens visste 
att man någonsin gömt där.



Men glömt. Det hade man! 

Vi har en bänk på terrassen som egentligen är en låda. 
Dit gömmer vi saker som vi inte vet någon annan plats att stuva
in dem på. Däremot inventerar vi inte den lådan speciellt ofta.
Eller egentligen gör vi det extremt sällan.

Nu kom vi oss för att kika in vad där fanns. 
Och voilá; 

Ett uppblåsbart bad-flygplan anno 2007.



Haha...hur jag vet det?! 

Jo, det var den (enda) gången jag förköpt något på flygplan. Vi
skulle åka till Afrika i mars 2007 och jag tänkte att en badleksak, barn 
och Atlanten inte kunde en vara fel combo.

Det var det inte heller - det flygplanet blev en succé.

Min ljusa lintott till grabb (ja, det är han på bilden minus dryga 10 år)
hittade första dagen på stranden en kille i samma ålder, 
lika spinkiga var de båda och killen var lika mörk som min var ljus.
Riktigt black and white. 
Inget gemensamt språk hade de
annat än händerna som stundvis viftade som väderkvarnar.
Men himmel vad skoj de hade. 
Den andra killen, ingen av oss minns tyvärr vad han hette, 
var så van med Atlantens vågor och visade den lilla pöjken 
från Norden hur de stora vågorna skulle tacklas. 
By airplane.

Minns att jag då första gången verkligen önskade att jag
haft en bra kamera med mig och dessutom på ett ungefär 
vetat hur man skulle använda den. 

*

Så går tiden vet ni. I rappa tag.
Och bortg(l)ömda ting kan faktiskt väcka rätt så härliga minnen. 


Inga kommentarer: