Verandans fönster är än täckt av isrosor när jag går ut efter posten, den riktiga.
Faktum är att det blir mer och mer glest mellan kuverten i lådan.
Dess värre är orsaken inte den att mängden anspråk på diverse summor att betala skulle
minskat. Nej, orsaken är mer prosaisk än så.
De dimper ner digitalt.
Men jag gillar att gå till postlådan. Det blir liksom ett skönt avbrott i min dag. Samtidigt kan jag ta hunden ut för att kissa, katten kan man ta in - om hon fått för sig att gå ut på morgonen. Vilket
beror på temperaturen och luftfuktigheten utomhus. Sådant är viktigt för katter. De hat koll på sådant.
Det är inte alls samma att kolla sin(a) mailboxar.
Inte så mycket stämning där, inte. Även om jag alltså sällar mig till den ivriga hejarklacken för all digitalisk fram-marsch så erkänner jag; stämning och känsla är den digitala världen inte så bra på.
Hunden till exempel uppskattar fysiska checkningar av postlådan överlägset mer.
Hade det inte varit för att jag behövt ge mig ut till postlådan, hade jag kanske bara stannat inne.
Lite avigt nog, så var det så att jag inväntade ett mail (ja, pling i datorn-mail) och i väntan på det
så kom det sig att jag tog hunden och gick en promenad betydligt tidigare än jag annars hade gjort.
Vilket gav mig sol. Längtad, väntad sol.
Jag gick ner till ån.
På facebook har jag lite smått lovat ladda upp en bild i veckan på min plats vin ån. Det kom sig så efter att en kompis till mig fotat sin plats vid ån under ett års tid. Nu är vi några som hakat på.
Det kommer kanske ett sammandrag hit till bloggen.
Det var fantastiskt skönt.
Sol, lite småkallt, men på ett vårvintrig sätt. Fåglar som kvittrar.
En snäll kyla.
Jag och hunden genar hemåt över en inte helt klar del av gravgården och så vidare
längs åkerkanten. Över dikena som nu är frusna.
I diken står kaveldunen och är sprickfärdiga av vårkänslor.
Jag är inte riktigt där än. Jag har en kalender som jag kan kolla i. Vi har en liten bit till vår än.
Men okej....jag kan känna de första vibrationerna. Det kan jag.
Det doftar fortfarande vinter, det känns vinter, det ser ut som vinter, men det finns en aning.
En liten, liten aning om vår.
I fåglarnas läte. I ljuset. I den blå reflektionen av klar himmel i snön.
När vi kommer hem väntar katten på trappan. Med slutna ögon ligger hon och...ja...lapar sol.
Som bara katter kan.
Hur isen dragit sig tillbaka på verandafönstren ser jag att solen och vårvärmen gjort sitt.
Jag älskar dessa små, små viskningar om ännu en vår.
Löften, längtan, liv.
Och en stilla blå stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar