OM APELSINER...

Efter, som det känns, veckor av mulet väder, är det äntligen en solig dag. Solig och kall.
Dagar som får mig att tänka på att jag kanhända skulle gilla vintern mer om solen sken oftare.
Det är kallt, riktigt vinterfriskt och krispigt och jag planerar att hinna ut en sväng innan det åter är kväll.

Jobbet hakar upp sig. Väntar på mail. Beställer ny sophantering. Borde ringa ett samtal.
Jag vill inte, skjuter upp det trots att det inte på något sätt är ett besvärligt samtal. Bara lite tråkigt.
Går in på en tidningssida och ångrar mig direkt. Nyheterna är så beklämmande och jag vill inte känna så just nu.

Skär upp en apelsin i klyftor.

Tänker på att det är skillnaden i skalets struktur som får mig att besluta hur jag skalar min apelsin.
Och hur jag vill äta den.
Att suga i sin saften och lite gnaga på fruktköttet från klyftor där skalet sitter kvar är en
helt annan sak än att dela en helt skalad apelsin.

Smaken av söta apelsiner i kombination med vintersol får mig alltid att tänka på min mamma.
Våra skidutfärder iklädda liknande anoraker och med apelsiner i ryggsäcken.
Det är ett barndomsminne jag delar med så många i min ålder.
Hur det kommer sig att det blev så att man packade ner apelsiner, som ofta frös och var isiga att äta,
har jag ingen aning om.

Men vi är många som vet hur de smakar, de där kalla apelsinerna. Hur vantarna sedan doftade apelsin och ylle när man hemma lade dem på batteriet för att torka.
Hur kom det sig att man tog apelsiner ja?
Idag ser man nästan aldrig någon som skulle skida med ryggsäck på ryggen. Nej, nu skall det susas fram i hiskelig fart i tighta trikåer och gärna hojtande om utrymme ifall någon långsammare vågade sig ut i spåret.

Ingen i anorak och tjock halsduk med ryggsäck. Med rosiga kinder. Och som doftar apelsin.

Det är nog kombinationen sol, vinter och apelsin som får mig att hänge mig åt lite nostalgi en stund
och tänka att vissa saker kanske inte var så tokiga förr ändå, även om så mycket absolut inte var bättre heller. Eller var det?

Hade det varit förr hade jag fått vänta på mitt svar till nästa dag, eller sedan. Då hade jag kanske haft tid att ge mig ut på en lugn skidtur, stannat i en solig backe och ätit mina apelsiner. Blivit kladdig om händerna och försökt så gott det går tvätta händerna i snön.
Posten skulle ändå komma först i morgon.

Nu plingar det till i min mailbox, jag lägger den halvätna apelsinen åt sidan och läser och svarar.
Fingrarna knapprar ivrigt över tangentbordet, det plingar i boxen på nytt. Brev svischar iväg hit och dit.

Bredvid mig får apelsinklyftan en torr hinna.
Där är den, bortglömd.
Det hade aldrig hänt i spåret. Aldrig.