NYSNÖ...

Utanför fönstret faller snöflingor sakta mot marken.

Jag välkomnar nysnön - för ljusets skull.

Det är magiskt, hur nysnön lyckas ljusa upp. Bara någon centimeter snö.

På marken, på trädens grenar, på trädgårdssoffans slitna ribbor.

Det är skillnad. Det är magiskt. 

Som barn gick jag alltid ut och lekte då det snöat.

Jag gillade nog det nästan overkliga ljuset som kom med nysnön redan då.

I natt gick jag ut för att försöka luska reda på 

fågelljudet som jag redan hört ett par nätter.

Trots nysnöns ljus lyckades jag inte lokalisera fågeln. 

Det är kanske en duvhök. Men jag vet inte. Jag bara tror.

Känner att det vänder i min själ nu. 

Nysnöns ljus och nattens ljud väcker mig.

Jag blir lugn och rastlös på en och samma gång.

Vinterns rygg är bruten. Den tanken ger mig ro.

Allt vad skall hinnas med under våren ger mig oron, rastlösheten.

Människan är bra underlig.

Man längtar efter och räds detsamma. 

Ofta är det så. 

*

Jag räds inte nysnön.

Men jag längtar att i morgon få gå ut och

avläsa spåren i snön.

Så mycket händer där ute - medan vi sover.

Och nysnön skvallrar. 

Den är dålig på att bevara de hemligheter som skett i natten.