Jag tänker på det här med brytningen mellan vinter och vår.
När sker det? Att det tippar över till vår?
Några dagar nu har vi haft glädjen av lite vilsna föhnvindar som matat oss med
löftet om vår. Om värme, om sol.
Jag struntade i att jag egentligen "borde" ha suttit vid datorn och jobbat och
tog hunden och drog ut i naturen på ett par stulna timmar i dagsljus.
(och jo...jag satt hellre på kvällen när mörkret lagt sig och gjorde det jag borde gjort på dagen.
Önskade att fler hade möjligheten att välja och justera. Vi skulle må bättre av det...)
Jag gick en sväng till forsen.
Den heter Långforsen och är just det - lång.
Inte speciellt häftig, men anrik så det förslår.
Återkommer till det här med dess historia en annan gång.
Nu gick jag dit för att uppleva den där första stunden då vinterns isbojor måste ge sig.
Jag tycker det är så häftigt!
Att stå där och se hur det levande vattnet sakta tar herravälde över isen.
Det slutar aldrig att fascinera mig. Är det vid havet, vid en sjö,
vid en å, eller här som vid en liten fors.
Samma sak sker varje vår. Och likaväl står man stum inför naturens gång.
Kom hem och fyllde på småfågelbarens utbud.
Hann knappt undan innan de första gästerna kom flygande.
Jag blev där en stund och njöt.
Av att...lite banalt kanske...men av att verkligen bara vara i stunden.
Just nu. Här. Nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar