Tänker ofta att den där magiska känslan i att äntligen få skriva
m a r s
är bland de finaste känslorna som finns om man rör sig inom ämnet årstider.
Riktigt där är vi ju inte, ett par dagar still-to-go,
men så nära nog att man får smaka och gotta sig i känslan.
Jag har sagt det förr, och upprepar mig förmodligen till döda-dagar;
Mars inleder åtta månader av behagliga årstider för min del.
Jag behöver inte längre känna mig som min Mårbacka-pelargon som smetar fast sig i
fönsterrutan för att ens lite kunna suga i sig dagsljus.
Vi går mot ljusare tider.
Det viskar jag till pelargonerna. Och till alla de andra.
Idag har jag pratat med växterna.
Och klippt dem.
Inväntar någon vecka innan jag river upp deras rötter och
försätter dem i ny växtmiljö bestående av näringsrik mylla.
Egentligen borde jag vänta tills tjälen gått ur och min egna näringsrika
bokashi- jord blir tillgänglig.
Få se om jag har tålamod att vänta.
Våren är inte tålamodets årstid.
Inte min, och inte växternas. Förmodligen ingens.
Bara tanken på mars får mig att tänka frösådder och
framtida stunder av egenskörd.
Ärligt struntar jag lite i att det är februari,
att det är kallt därute, att det stundvis vräker ner snö.
Det är ljuset som räknas.
Där jag för stunden spritt ut mina ägodelar är
vinterns ljus ytterst sparsamt i och med de små fönstren
och dess magra insläpp av naturljus.
Citrusträdet gav upp. Suckade och sade;
- Sorry, no can do.
Olivträdet är av segare virke.
Inte mycket till liv i grenverket, men dock...
*
Livet återvänder.
En kan bara vara nöjd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar