Ja, så är det. I nitton år och två barn senare har jag varit grundskole-elevs mamma. I nitton år har jag suttit på avslutningar och sjungit Den Blomstertid Nu kommer.
Det är rätt så många år det ja.
Jag kommer att sakna den stämningen när alla barn, ungdomar och föräldrar stiger upp för att sjunga psalmen, när slitna stolars metallben skrapar mot varandra och gnisslar mot gymnastiksalens golv. När det finns en oro och otålighet i luften som man nästan kan ta i. När alla bara väntar att få gå ut genom dörren. Eleverna till sommarlovet. Föräldrarna till eventuella student- eller andra dimissioner, lärarna, ja de längtar nog ut, även de!
Det är ändå en alldeles speciell stämning med avslutningar. När ungar kommer ut från skoldörrarna med betyget i handen och med glass i mungipan.
Och för oss var det sista gången i år.
Är jag vemodig? Nja, inte egentligen. Jag tycker så mycket mer om att blicka framåt än att kasta blickar över axeln på det som lämnats bakom.
Fotad tillsammans med sin bästa kompis under alla år av grundskola. Då jag inte vet om kompisen gillar att hamna på bild i min blogg så är han lite utsuddad. Om nu någon undrar.
Till slut är det bara att sopa in kärlen i diskmaskinen efter hand som den tuggat klart.
Och så blev den en liten bit silltårta över. Och nypotatis.
Jag vet någon som har en lyxlunch med sig till jobbet i morgon.
*
Och så är det tio väckningar innan semestern.
Jag skulle ljuga om jag sade att den inte är välkommen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar