Den, som tappat sina strasser här och där och vars lilla glitter som i tiderna (hih) funnits har mattats av och försvunnit, är tappad i sin helhet nu.
Kanske det var ett omen att vänja sig vid en tillvaro utan klocka. Jag har ett par veckor tills den där årligen återkommande, obligatoriska, semestern som kommer och tar över min tillvaro är verklighet. Och just nu känns det att få saker är så välkomna som det.
Jag känner att en semester inom överskådlig framtid är riktigt, riktigt okej faktiskt!
Jag tycker inte om att erkänna mina begränsningar, men jag vill hellre höra till dem som inser (och gör något åt) dem i tid och inte bara leker Syster Duktig tills det blir för mycket.
Jag märker att om man under år har haft lite för mycket så blir det med tiden så att den där "för mycket"-gränsen kommer emot tidigare och oftare än innan. Det är så jag tror stressen tar och tär på oss lite, lite i gången. Så lite att vi knappast märker det.
Och vad är stress?
Just den frågan har jag börjat fundera på mer och mer när samhället håller på att förändras i en takt som aldrig förr. Och med det tänker jag med en takt som aldrig förr på de senaste tio åren, för takten trappas upp hela tiden. I framtiden kanske det inte (bara) är mängden arbete som skall utföras som tär på oss, utan också den osäkerhet och kortsiktighet som den allt snabbare utvecklingen försätter oss i.
Försätter, för på riktigt tror jag inte att vi kommer att ha några val.
Lyssnade på ett mycket intressant radioprogram HÄR om hur spel-, film- och musikutbudet, hela nöjes- kulturen hela tiden ökar i komplexitet och att den hela tiden blir mer utmanande kognitivt och mycket mer stimulerande. Så intressant!
Samtidigt som det får mig, som ändå trodde mig vara en något så när tekniskt och annars också hyfsat uppdaterad 60-talist att känna sig som en småkusin till dinosaurierna.
Jag menar, jag hör precis till dem som redan som tjugosex-årig mamma till en treåring smågnällde över att de ritade serierna "går så fort" att man inte hinner med alla detaljer. (jo, jag minns det här precis…det var Alladin, 1992) Och här får jag svaret….jag är bara trög. Inte för den tiden jag föddes till, men för den tid jag lever i. Även om jag ogärna vill medge det. JAG hänger visst med.
Not! Jag har koll på högst en tiondel av de sociala medier som finns. Jag tror mig vara med bara för att jag har facebook, twitterkonto (som jag inte orkar använda) instagram (som jag ytterst sällan orkar uppdatera) och så hittar man mig på WhatsApp och ibland om jag har sjukt tråkigt så kan jag yra in på youtube eller pinterest. Skype och Kakaotalk har för länge sedan ersatt min "vanliga" telefon gällande dem "abroad".
Man kunde ju tycka att jag är så med….men det är jag inte. Inte på riktigt. Inte alls!
Att rabbla upp det här bekräftar bara hur hedenhös jag är. Det här är det jag vet om, bara att det kommer nytt, nyare, nyast hela tiden medan jag sitter här och skriver på gamla goa Blogger…
Det förklarar också kanske på sitt sätt lite varför både jag, och mina kolleger, och inte bara inom min bransch utan inom många branscher, verkligen längtar, som en törstande i öken, efter sin semester för då får hjärnan vila. Förr kanske vi behövde vila kroppen under semestern. Numera är det nog knoppen som borde få vila. Och kroppen arbeta.
Men tillbaka till jobbet mitt. Inte för att vi inte skulle hänga med på jobbet, med det som krävs, med tiden, det är inte så. Få av oss vill vara bakåtsträvande, utan nog är det ju framåt vi vill.
Men det kanske tar och tär på oss som vuxit upp med långsamma Bambi och förenklade polisserier lite mer (lyssna på programmet, så förstår du vad jag menar ;)).Det är mycket intressanta vinklingar vi får där.
Som den där om att tänk om dataspel var först och etablerad norm och vi i
en sådan värld tog in bokläsandet. Hur skulle vi se på det då?
Lyssna, så får du veta.
Tankeväckande, det var det.
*
Och jag känner att jag mer än någonting behöver få ta mig till en tillvaro utan
klocka - vad bra, för den har jag ju tappat idag - och till en tillvaro där det enda som styr är ljuset.
Är det ljust då är det dag, är det mörkt då skall jag sova.
Eller tända ett ljus. Och glo på fåglar.
Att jag längtar? Nå jo!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar