DRILLSNÄPPANS DRILL...

 Det blir nog lite sjöfågel baserade inlägg nu. Men det är så som det är. Släpar ännu på svansen av förkylningen och har inte helt återfått min energinivå. Vädret har väl också varit så där och eftersom jag inte riktigt klarar av att bara sitta inne och kuckla i en liten stuga så har jag vandrat i sakta mak längs stränderna med min kamera. Till och med hundarna föredrar att ligga i varsin famn på mina grabbar där de sitter framför brasan. Och vem kan nu klandra dem för det?

Drillsnäppan hör också till inventarierna här längs stränderna. Den är en rätt så skygg krabat och oftast hör man den mera än man ser. Den drillar lite småhysteriskt över det mesta. Oftast tycker jag att jag ser den drillande flyga över havsytan med snabba, snabba vingslag. Dyker upp från ingenstans och plötsligt är den borta igen.
Det är ju så att den faktiskt har en ganska så fin kamouflage-färg där den sakta vippande med sin stjärt tassar runt bland strandstenarna.
Knappt så jag såg den nu heller. Jag hade satt mig på huk (det var vått på marken) under en krokig tall och satt där och lutade mig mot stammen och bara njöt. Då ser jag i ögonvrån något smått röra sig bland stenarna. Sakta kom den närmare och var alldeles tydligt helt omedveten om att jag satt där och kikade. 

Plötsligt sprang den ut i vattnet och doppade huvudet under ytan, för att sekunden därpå göra en dykning snabbt som f-n. Om jag inte råkat ha kameran riktad mot fågeln, skulle jag aldrig hunnit ta bilderna, så otroligt snabb var den! 

 Vips, var den uppe igen med något som i mina ögon såg ut som en barkbit. Okej, först såg det ut som en liten fisk, men rätt snabbt insåg jag att fiskar, i synnerhet levande sådana, inte ser ut som den här. De brukar vara lite mer böjda och definitivt sprattla mycket mer då de blir fångade!

 Så några välriktade kast med "barkbiten" mot berget och så en liten funderare på det. Ett par upprepningar av hela proceduren.

Och visst sjutton fanns där något smått delikat inuti barkbiten! När jag lade upp bilderna på fejan, så fick jag svar på frågan vad det kan ha varit för en "barkbit" av lillungens biologilärare. Här är nog fejans (och andra sociala mediers) stora styrka, denna möjlighet att utbyta information, tankar och ja allt.
Men nu skulle jag inte snurra in mig i det tankeflödet. Må det bli ett eget inlägg, det med, i sinom tid.
Idag är det kryp för hela slanten. Han, biologiläraren alltså är nog en vandrande uppslagsbok och vips fick jag, och andra som brukar tumma upp mina bilder där, veta att barkbiten alltså är en 

husmask 

som skulle ha blivit en nattslända om det inte råkat sig så illa att den blev drillsnäppelunch i stället.

Vid det här laget hade mina arma ben redan somnat av att sitta orörlig på huk en betydligt längre stund än vad som var riktigt skönt. När drillsnäppan ätit, ställde den sig på klipporna och putsade fjädrar och så blev den där och stå och i en smärtsam minut tänkte jag att den somnat innan den i maklig takt började vandra bortåt.
Så fin tyckte jag upplevelsen var, med den annars så hispiga fågel nu så lugnt vandrande och ätande där alldeles intill mig, så jag hade inte hjärta att ställa mig upp för då jag skulle ha skrämt iväg den.
Inte ens fast benen ropat 'Hosianna!' en bra stund redan.
När fågeln kommit bakom följande klippa och utom synhåll från mig så lät jag mig falla ner på rumpan och sträcka ut benen…..aaaaahhhh, så skööönt!!! Gaaaaah! 

Ja, tänk så man kan ändra sig.
För bara något år sedan skulle jag antagligen inte ens märkt den lilla fågeln om jag så skulle ha snubblat över den på strandstenarna. 

 Och allt är nog kamerans fel. Och bloggens.

Och jag är nyförälskad i naturen omkring mig.
Bara det, liksom!