Ni som har orkat traggla sig igenom min tillvaro här via bloggen, vet att jag inte på det där naturliga sättet är så där härligt sportig och så. Jo, jag yogar hyfsat regelbundet och traskar runt i skog och mark, med eller utan hund och så går jag ju de där obligatoriska hundpromenaderna förutom de dagar då jag lyckas genom hot och annat elände få tonåringen ut på de samma. Det händer.
Men för ett par år sedan så fick jag en sådan där underlig tanke att jag skulle börja jogga, och till min stora förvåning så gillade jag ju det. Lite.
Inte så där att jag flög fram som en hind över ängarna precis, men det var riktigt, riktigt okej…isynnerhet efteråt.
Nå, efter en vår med regelbundna löprundor kom en het sommar med inte så regelbundna löprundor och sedan kom hösten med en massa annat som fick joggandet att landa allt lägre och lägre på prio-listan. Och så kom ett ryggskott och så har jag aldrig riktigt fått igång det där igen. Och
Konditionen, flåset, det skall vi nu inte ens tala om. Jag jobbar på att ta mig runt några fjuttiga kilometer med äran i behåll. Vi är där.
Hade någon frågat mig hur det känns i förrgår hade jag tyckt att det går ju bra det här. Efter dagens länk, som inte var annat än att jag släpade mig fram, kan jag inte med bästa vilja påstå att jag just nu skulle falla i trans över löpa-endorfiner. Så till den grad jobbig var dagens runda att jag tänkte att jag skall skriva inlägg om det omöjliga att gilla löpning. Någonsin. Under några som helst omständigheter.
Skulle det inte vara för det där löpa-minnet som finns någonstans om hur vansinnigt skönt det kan vara, så skulle jag sluta här och idag.
Men nu ger jag det en chans. Återkommer om hur det blir med den saken.
Just nu är det inte skönt alls!
I trädgården är det desto skönare vart man än tittar, känns det som.
Men så är det också sköna, sköna maj.
Som vi längtat!
2 kommentarer:
Jag längtar efter att börja springa igen. Som ung och fram till 30 år så tränade jag regelbundet. Jag försöker komma igång lite då och då, drömmer om att få flyga fram över stock och sten genom skogen. Men varje gång jag försöker så får jag så hiskeligt ont, speciellt i knäna och då ger jag upp direkt. Men det är härligt att springa, åtminstone som jag minns det hur det var förr i tiden...nu är jag glad och tacksam för varje ynka liten promenad som jag tvingar ut mig själv på.../Lilla gummann
Ja, jag har ju något underligt hat-kärlek-förhållande till att springa. Har prövat på det innan, men alltid gått ut för hårt (har förståsigpåare berättat mig nu) så nu tar jag det i riktigt korta, försiktiga steg. Och idag, idag var det faktiskt underbart!
Skicka en kommentar