STORSKRAKENS VIK...

 I år verkar det som om fler skrakpar hittat till viken än på länge. Än ligger inte honan och ruvar utan de simmar omkring par om par, ibland flera par tillsammans. Jag tycker på något sätt alldeles speciellt bra om just skrakar. Jag vet inte varför. Kanske för att de så starkt hör till sommaren just här vid den här viken. Få saker är så livsbejakande glättiga och spralliga som ett gäng med skrakungar som yrar omkring i strandvattnet. 

Kanske det också beror på att jag minns en alldeles speciell stund då en skrakfamilj simmade förbi.
Lillungen var kanske fem, eller sex. Hur som helst så hade han, och jag, precis fått bekräftat att grabben har lite mer problem att koncentrera sig än ungar vanligtvis har i den åldern. Han hade fått en bokstavskombinationsdiagnos. Sådant brukar vara en lättnad och en sorg på samma gång. Det är bara så. Och hur sjutton förklarar man åt en fem,sex-åring vad det betyder för hans del?
Minns att vi satt där på berget och solen värmde våra bara fötter och vi satt och pratade och pratade och pratade. För mig var det viktigaste att få grabben att förstå, om än på barns sätt, men ändå förstå vad det är han kommer att behöva tampas med. 

Inte minst fördomar från andra, vilket nu med facit i hand, nog ändå varit det allra jobbigaste.
Under alla dessa år.
Vi valde att gå ut med det öppet, tala om det, förklara och upplysa.  Och ändå stötte vi på fördomar som okunniga människor strödde omkring sig. Det gjorde ont. Inte det andra. 

 Nå, hur som helst - där satt jag med den sötaste lilla grabb som precis fått höra att han ändå är lite annorlunda, inte mycket men lite. Lite vildare, lite pratigare, lite mer otålig, lite mer lättstörd, lite mer hela tiden i farten.
Just då simmar en skrakfamilj förbi, med sina fjorton ungar som för hit och dit i rasande fart. Då utbrister ungen;
- Vet du mamma, jag tror att de där har ADHD hela gänget!
Vad kunde jag annat än skratta! Han, så liten han ändå då var, hade insett hur ADHD ser ut utifrån. 

 Så gick åren. Att leva med ett bokstavsbarn är inget mer än att man som förälder kanske lär sig vara steget före, lite mer än annars. Värst har som sagt varit dessa fördomar.
Minns en pappa som inte ville att hans dotter skulle vara ensam med grabben för att det fanns knivar i närheten! (jo, ni läste rätt). Bokstavsbarn är inte automatiskt våldsamma! Absolut inte!
När jag hörde det så visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta! Verkligen inte!
Lillungen min är nog det mest fredsälskande kryp som finns. När han var mindre och någon lite större grabb hade gett sig på honom, så kunde han sucka;
- Jag är ju som Alfons Åberg - jag VET inte ens hur man slåss!
Numera händer det om jag någon gång brusar upp och drar upp min volym lite över utspridda strumpor och ogjorda läxor, så kan han komma lugnt intill mig, lägga sina varma händer på mina axlar, titta mig djupt i ögonen och säga;
- Mamma, det där är väl ändå ingen orsak att höja rösten över?
Nähe, nähe…så låter alltså en tonåring med bokstavsdiagnos?!!
Och ibland skulle jag ha sådan lust att i dessa stunder teleportera alla fördomsfulla människor till vår tillvaro och bara säga; sug på den!
Klart att jag i tiderna funderade mycket på hur det skulle gå, vilka problem skulle grabben stöta på, vilka duster hade vi framför oss.
Inget av det har sannats. Jodå, grabben får kämpa mer än andra med skolämnen som inte intresserar honom. Han kan ha en helt annorlunda logik än de flesta - men det är inte alls sagt att den logiken är fel!  

Nu har det gått mer än tio år sedan den där stunden på klipporna, med grabben och mig, då skrakfamiljen yrade förbi. Nu kan jag bara konstatera att från den där yra, lite rufsiga ungen min, har det vuxit upp en synnerligen snäll, omtänksam, lugn(!) och eftertänksam ung man som kolugnt och med en inre säkerhet stolt seglar framåt i sitt liv. 

Därför är skrakar så viktiga för mig.

 De har blivit en symbol i mitt hjärta.