I morgon går lillungen ut grundskolan, och det är kanske läge att sluta kalla honom lillunge?
Inte? Nå, men då fortsätter vi med det då!
Så det blir Den Blomstertid och hela det köret och när jag nu räknade så har jag faktiskt haft barn i skolan i nästan tjugo år, så även om det är lite underligt att det är slut nu, så känns det inte det minsta vemodigt faktiskt. Utan mest bara bra! Grabben har gjort hyfsat väl ifrån sig, någon kunde tycka att det kunde ha lyckats med lite till, men det struntar vi i just idag. Nu har han laddat allmänbildning i nio år och efter det här gäller det att förädla den kunskapen.
Det är så vår som det bara kan bli!
Rätt så nära där jag bor finns en liten damm som bebos av ett sångsvanpar. Och där är det vårlig familjeökning på gång. Jag rör mig där rätt sällan, men jag tror att det ännu är ägg därunder. Återkommer om någon vecka, så skall vi se om vi skulle skymta någon liten unge också.
(Till saken hör att jag undviker att röra mig i närheten av boet, inte bara detta bo, utan alla fågelbon under den här tiden. Hur gärna jag än skulle vilja fota, se, uppleva, och gå närmare, så går alltid min respekt för naturen före. Är man en ringmärkare eller så, då är det en helt annan sak, och ibland har jag haft turen att få följa med, men vi glada amatörer gör nog mest nytta och minst skada av att hålla oss på avstånd).
Sist ut till trädgårdslandet är squashen. I morgon efter dimissionen skall jag försöka hinna med det.
Sedan är jag antagligen ensam i världen om att tycka att dessa tidningspapperskrukor gjorda med en
pot-maker är makalöst fina just innan de gjort sitt.
Men i all oändlighet kan de ju inte stå här, heller. I morgon skall jag nog släppa dem fria i mitt trädgårdsland. En skall jag plantera i ett ämbar och ta med med till stugan och se hur det går.
Att odla squash i ämbar. I min ivriga våroptimism tror jag det skall gå hur bra som helst!
Och så blommar plommonträdet. Det som första året här gav så fin skörd. Andra året lite så där och i fjol tre plommon. Skulle det bara bli varmt nu så humlor och bin skulle aktivera sig så då är det nog bara att räkna med ett och annat plommon i år! Blåbären blommar i år som aldrig förr. Alltså som på riktigt aldrig förr. Faller alla pollineringspoletter på plats och det inte blir torka i juli och allt det där andra som också skall vara rätt, ja då lär vi kunna fylla frysen med blåbär i år som vi aldrig gjort innan.
Varm höst och bra, mild vinter - då tackar naturen med att blomma som en tok.
Ibland när jag är därute, är det sedan i stan, i trädgården, i skogen, i skärin…och "klagar" över att än är det för kallt och än för hett, så tänker jag faktiskt på att jag ju bara klagar för att min bekvämlighetszon blir lite liten. Men resten av naturen har lite högre satsningar på gångs.
Allt därute i naturen har faktiskt liv och död på spel - hela tiden.
Fryser fågelungarna ihjäl om det är kallt, blir det frukt om det är hett i juli. Regnar fröna bort…
Det är så vår det bara kan bli nu, och därute bland allt det vackra pågår en kamp om överlevnad - hela tiden! Tänk, det skulle man ju inte tro när man tittade ut, eller hur? Hur dramatiskt det kan vara.
Och vackert.
Fast det ser vi ju? Och det är alldeles, alldeles underbart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar