Ibland blir jag lite smått mörkrädd över hur ofta jag stöter på det faktum att människan alldeles förfärligt tappat bort sin kunskap och förståelse för naturen. Det där som våra föräldrar och farföräldrar fick med modersmjölken och inte hemskt mycket fundera över. Det fanns där sedan barnsben. Det har vi i nutiden nog tappat bort lite. Eller kanske till och med rätt mycket?
Vi vet hur smarttelefoner och ipadar funkar, men vi har tappat kontakten till naturen. Den verkliga kontakten till allt det övriga levande. Förutom vi.
Vårkvällarna börjar vara så där som de är när de är som bäst. Mitt i allt inser jag att klockan är halv tio, och jag pysslar på därute än. Skönt!
Tidigare på kvällen hade jag rensat upp lite i utkanterna av min trädgård, och snubblat över ett rätt stort gäng snäckor på kvällsvandring.
Jag blir ju till mig och samlar ihop så många och mycket jag hinner och tänker som första tanke förintelse. Trädgårds-jaget tar över naturskyddar-jaget.
Sedan när jag väl tagit bilden här ovan inser jag ju att de inte alls är samma sort, gänget i krukan.
Den randiga är visst ändå, trots allt, en helt okej typ, vill säga trädgårdssnäckan, som mest käkar alger och så, medan den brokiga är en lundsnäcka och gärna ger sig på mina trädgårdsväxter och får hostabladen att se ut som om de deltagit i någon skjutglad hobby efter en tid.
Så när du plockar snäckor i din trädgård - ge dig tid att se vilka de är. För de är faktiskt olika…
Dra inte alla över samma kam.
Snäckorna är precis som vi människor, lika och ändå inte.
Under mina glaskupor väntar ett gäng med fjädrar på att bli förädlade till något fint. Det är fjädrar av järpe. Den hade blivit under en bil, eller kolliderat med en. Jag vet inte. Men jag tog hem den och tog till vara fjädrarna. Bara det kan kännas främmande för många. För att man förlorat den där kontakten.
Här väntar de nu under glaskupan (främst för att min katt inte skall tro att det är en hemsläpad leksak till henne) att jag skall ha tid att göra något fint av det. Kanske en drömfångare? Kanske en påskprydnad.
Tänker på att många människor faktiskt väljer att slippa tänka på det där "mellanstadiet" på saker från naturen. En fågel har fjädrar och är gullig och fin. En prydnad kan ha fjädrar och vara gullig och fin. Det är bara där emellan, då det är ett dött djur, varken mer, varken mindre som det är "otrevligt".
Och ändå borde det inte vara det!
Jag är absolut en anhängare av att djuren skall ha det bra. I alla lägen. Alltid. Allt annat är fel.
Men….!
Om en, låt oss ta en järpe då, dött på grund av av till exempel en kollision med en bil och någon funnit kroppen och tagit den tillvara är det då mer eller mindre jobbigt/äckligt/obehagligt att veta att fjädrarna kommit från en fågelindivid som förvisso mött ett sådant öde men fått leva fri och vild tills dess än att ta till sig ett fjäderprytt föremål som man inte har en aning om vilket liv fågeln haft, kanske som burfågel.
Det här är en evighetsdiskussion. För mig är den påkörda fågelns fjädrar som jag själv plockat tusen gånger mer okej och faktiskt mer naturliga än fjädrar som jag köper i en steril plastpåse någonstans. Eller rentav i en färdig produkt.
Jag vill ha kvar både förståelsen och kontakten till verkligheten i naturen, sådan som den är.
För om jag inte hade det så skulle jag ta livet av alla snäckorna i min trädgård, också dem som faktiskt är harmlösa och till och med är till nytta i min trädgård, om inte annat så som föda åt andra…
Tänk vilket ansvar vi ändå har att veta vad man gör och när och varför. Och att inte ha det, utan bara gå på primitiv första-känsla…Jag vet inte om det blir så bra, ändå?
Nä, nu skall jag dra mig till fjäderholmarna och ge mig själv en skön och välbehövlig natts sömn.
Det har varit fullmåne här - om än fint kamouflerat bakom lätta moln - men ändå fullmåne. Sådant påverkar den där naturliga del av mig som jag inte helt har kontroll över.
Känns bra, men samtidigt lite besvärligt på något plan, att naturen påminner oss nu och då att vi nog sen också bara är en liten fånig detalj i det stora hela och att vi inte alls behärskar allt, ändå!
Jag tror ju att man behöver ibland riktigt ta och tänka över hur man förhåller sig till naturen. Och vilka val, om än små, man gör i sin vardag.
Idag har jag lärt mig skilja på fläckiga lundsnäckor och trädgårdssnäckor. Vilka är the god and the bad guys. Igår visste jag inte det.
Sedan en tid har jag valt bort kött som jag inte vet hur det varit då det levde. Numera är det mer okej att veta att jag käkar en hjort från grannskapet, kalkonen från gården här nära. Det är så mycket mer okej än att käka anonyma broilers och billig köttfärs någonstansifrån. Då väljer jag vegetariskt.
Och därför är fjädrarna från "min" järpe så mycket mer "värda" än de köpta i en anonym plastpåse i en pysselbutik. För att jag vet. De här fjädrarna fick verkligen vara vilda och fria in i det sista. Att det sedan blev jag som skulle rycka loss dem från fågelkroppen - det är bara en ära som tilldelades mig. En möjlighet för mig att förankra mig i historien och i det naturliga.
Så viktigt att inte tappa greppet - om det naturliga. Och det verkliga. Varifrån allt är. Och varför.
Samtidigt som jag blir störd över alla som tappat kontakten med naturen, kan jag bli jättestörd över de som connectat lite väääl mycket till naturen och lite tappat verkligheten på vägen.
Lagom är bäst - en gammal och rätt beprövad sanning.
Skönhet och sådant viktigt kan gömma sig i snäckor och i fjädrar, och där man minst anar det…….
1 kommentar:
Jag kan bara hålla med! En ödmjuk förståelse för den natur vi är en del av tycker jag är jätteviktigt. Förmånen att vara nära det vilda är inte något som är alla förunnat, men mig ger det känslan av att vara en mer hel människa när jag kan ta in och reflektera över det som finns "där ute".
Ha en skön helg! Kram Åsa
Skicka en kommentar