Alla fick sitt klart i tid och vi hann landa ute på stugan lagom att se en sol sjunka bakom skogsbrynet på andra sidan viken. Men vi var alla här. Stugan var småkylig eftersom våren minsann tagit fem steg bakåt och även om det finns ljus, så finns det liksom inte värme. Inte än i alla fall. Men strunt i det.
Vi är hela gänget här på en och samma gång. Och det är alldeles underbart, och fasligt trångt. Det är så här när vädrets makter lite bråkar med en och man inte riktigt känner för att ta de där uterummen i bruk, som det blir tydligt hur pytteliten stugan ändå är.
På sommaren tänker man inte så mycket på det.
Morgonen var isande kall. Det var inte många värmegrader och vinden blåste från norr. Just den vinden sitter som ett smäck mot stugan och det krävs lite jävlaranamma att inta sitt morgonkaffe på terassen.
För att det skall man göra. Det hör till. Galet jag vet, men ändå. Det hör till.
Senare på dagen mojnade ändå vinden och solen tittade fram till och med. Det var skönt det. Fick solstolarna, som skall placeras nere på bryggan färdigmålade och inväntar nu varma vindar och solgass.
I väntan på det, få jag snällt bara följa med vikens individer och deras sysslande och pysslande. Vinden mojnade och vågorna blev till små, små krusningar på ytan. Många av vikens invånare ligger kanske och ruvar, för det är väldans tyst och stilla. Endast en ensam svan och ett gäng på tre skrak-killar simmade omkring.
Den förstfödda har nya planer på att ge sig iväg ut i världen. Det synkroniseras tidtabeller med en alldeles speciell tös i Sydkorea för att de unga tu skall kunna ses och vara tillsammans. Även om världen blir mindre på ett sätt så är kilometrarna ändå de samma, och att ha sin käresta sådär sjutusen kilometer bort är nog aningen påfrestande. Nå, nu ser det ändå ut som om de skulle kunna mötas för någon månad i alla fall på sensommaren. Var de sedan skall landa efter slutförda studier…ja, det är en annan historia det!
Men det tar vi sedan när dess tid är. Nu är vi alla här och har ätit härlig palak paneer och öppnat grillsäsongen - om också bara för att hastigt grilla lite sparris - men ändå. Det räknas ändå!
Och ja, jag sitter ju första gången ute på terassen och bloggar. Det är inte varmt alls, och jag har varit och fyllt på hett te i min kopp redan ett par varv. Det hinner kallna snabbare än jag hinner dricka det. Ångrar att jag inte kom på att ta med mina torgvantar, de skulle ha suttit bra nu, när jag sitter och knapprar på med något stelfrusna fingrar. Torgvantar är för övrigt det bästa att ha när man fotar på höst-vinter-vår. Varmt, men ändå har man fingrarna lediga till reglagen. Bara bäst.
Skall gå en sväng genom skogen ner till sandstranden på andra sidan udden och se och lyssna på vårens ljud. Om nu någon ids föra något ljud alls i denna kyla? Man kan ju undra….
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar