NÄR MAN ÅLDRAS

 Men först....Glad Valborg, förresten! 

Är lite dålig på det där med ballonger och serpentiner, så en kvarglömd jul-ren-pynt-grej får stå för vappens "blingbling" i form av pyttesmå bjällror. Heh! 

Andra året av corona-valborg och personligen känns det inte speciellt annorlunda eftersom jag ändå oftast helst firat Valborg - Vappen - på stugan eller i trädgården. Känns rätt så länge sedan de där gångerna då man körde längs kustvägen från huvudstadsregionen till Ekenäs i bilkonvoj där den som kände sig bäst i form körde och resten skålade i bak- och framsäten. Minns en gång då bilen framför viftade att deras dryckeslager tagit slut och vi körde upp intill och langade över ett par vinflaskor i farten genom fönstret till deras bil. Minns inte att någon skulle ha tänkt tanken att man kunde stannat för att utföra transporten. Vi är dock alla ännu i liv. Men så där ur trafiksäkerhetsvinkeln, som kommer med en viss mognad, definitivt inget att rekommendera, men det är som det var. Those were the days!

Aida är också i liv. Ett tag där under veckan som gått tänkte jag att är det dags nu för henne att tassa över regnbågen? Såpass illa däran var hon. Hon mer eller mindre kollapsade och när jag äntligen fick tid till (en bra) veterinär så orkade hon knappt gå själv in till kliniken. Hon skannades från öronspets till svanstipp, det togs blod- och urinprov, men allt var helt ok, värdena var bra, hjärtljuden bra, ultraljud bara bra - men hon var bara helt seg. 

Men medan vi väntade på de sista urin- och blodprovssvaren så började hon sakta repa sig. Långsamt för varje dag blev hon lite mer piggare, lite mer sig själv. Men ändå...vad kan ha hänt? 

Min tanke var att hon kanske kunde blivit huggormsbiten (vilket veterinären inte helt köpte) men Aida betedde sig lite som min förra hund Tosca som envist skulle ta livet av alla ormar hon såg. Det gick ju bra tills hon blev gammal och stel, då fick ormarna in ett par rejäla hugg och hon blev just som Aida nu. Jag fattade det inte först för Aida har visat noll intresse för ormar, men om hon nu "snubblade" över en vår-yrvaken huggis så kan det ju ha hänt nåt? Och som känt - de kan ju inte berätta. Dessa våra fyrfotingar. 

Så visst, den akuta oron är över, men längs vintern och våren har hon åldrats. Nu är hon dock checkad från topp till tå, så på sitt sätt är det skönt att veta att hon är frisk på det sättet som man kan mäta. Men det oaktat har hon förändrats. Blivit nästan lite dement. Det är ett starkt ord, men det är det närmaste jag kan definiera det med. Oftast är hon sig själv, sitt gamla jag. Men så finns det stunder då hon inte alls känns närvarande. 

Har åldrande släktingar i min närmaste krets och märker dessa drag hos en och var av dem. När minnet sviker, kroppen blir trött, världen blir mindre. När allt krymper. 

Det är det som sker när man åldras, tror jag. Allt krymper. Tills inget längre är.