Häromdagen talade jag med en ex-kollega som är i samma ålder, och
liknande livssituation som jag, om det här med att vistas på stugan och
alla de traditioner som kopplas ihop med livet där. Sammanträffande nog kom det på
Radio Vega ett program om just det; livet på stugan, eller som det programmet heter:
Nu har jag inte själv lyssnat på programmet, eller håller på precis just nu i skrivande stund,
men något säger mig att det är inte alldeles mest idylliska berättelser som kryper fram
ur förträngda minnesskrymslen. En del minnen från barndomen andra från senaste semester - typ.
Min ex-kollega gillar själv att vara på stugan - bara hennes man är med henne där. Och ja,
han är kanske inte fullt lika entusiastisk över det hela. Inte hennes numera vuxna barn heller.
Och hon är ledsen för att traditioner som hon vuxit upp med och som hennes barn
också vuxit upp med nu börjar blekna och kännas mer som plikt än något annat.
Det fick mig att reflektera över hur mitt - vårt stugliv - egentligen är, och har varit.
Jag vinner med hästlängder tävlingen om den ivrigaste stugbesökaren i vår familj.
Jag kunde ju bo här halva året, utan problem!
Har inga som helst problem med att diska för hand (hahaha...detta trots att jag avskyr att diska),
tassa till ute tuppen, värma bastu. hugga ved.
Större delen av året har jag ju ändå rinnande vatten. Och dusch! Och internet.
Vad skulle jag sakna?
Jag älskar det enkla i detta sätt att leva. Och i ärlighetens namn är det
inte så spartanskt ändå. Men när jag lyssnar på programmet så inser jag att det kanske är det?
Har min yngre grabb, han "lillungen" här över weekenden och frågar honom om han
upplevt en massa "måsten" på stugan? Eller "angstiga" traditioner.
Men det har han till all tur inte....(pust!)
Tänker också på min egen roll i det hela.
Är jag en sådan där som envist håller fast i traditioner gällande
livet på stugan, eller har jag haft förmågan att låta tiden blekna och glömma bort en del
sådant "som man alltid gjort".
Nja, vi är nog alla i vår familj så starka individer att vi inte låter någon annan
styra och ställa för mycket över hur det skall vara. Finns det ens något "skall vara"?
Under många år nu är det jag som längtar hit så fort jag har typ en kvart ledigt.
Men skulle inte falla mig in att bli upprörd över att ingen annan vill samma som jag.
Vill någon i familjen inte hänga här lika mycket som jag så är det ju fine!
Men jag vill inte heller höra kommentarer över att jag åker hit "igen".
(Och det gör jag inte heller - vilket nu när jag skriver får mig att inse hur
värdefullt allt detta är.)
Allt på stugan behöver inte heller tillverkas/byggas av en själv den där enda veckan man
har ledigt. Vi har medvetet valt att hålla tex "trädgården" på stugan just så enkel
och småskalig att jag, som är den enda som i ärlighetens namn är intresserad av detta,
själv klarar av att sköta om det. Inte är jag heller överförtjust i att lägga min tid på nåt
jag egentligen inte är intresserad av, så jag har full förståelse för att min familj inte gör vågen
inför alla mina idéer. Jag gör det jag kan eller har råd att betala någon annan att göra.
Resten får vara. Så enkelt är det.
Ute-toan kan dock inte få vara...inte hur länge som helst.
Eller helst inte alls - för allas trivsel.
Jag har personligen (numera) inga problem med att tömma ute-toan. Så jag gör det oftast.
Samtidigt är det ju mest min sk*t som är där då jag är här mest. Så helt logiskt
att det faller på min lott. Skulle kännas lite avigt att be någon annan göra det.
Lite som: Fääääärdig, kom å tooooorka!
Jag har liksom kommit en bra bit från den åldern....
Numera har jag utvecklat ett så bra kompostsystem så det är som att
tömma vilken mullsäck som helst.
*
Så, njaaa...jag tror inte att det just i den här familjen eller ens i släkten finns
några större schismer vilket jag, nu när jag lyssnat på hela
"Stugan är värst" inser mer än någonsin.
Vi har det bra i vår koja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar