SÅNGSVANENS LAND

Jag hade precis varit uppe i Lappland och varit med om att ringmärka kungsörn, 

vandrat i de oändliga skogarna, druckit ur de kristallklara bäckarna ute i ödemarken,

sovit ute under bar himmel och vaknat till ljudet av storlommens klagande läte

i morgonnattens timma. Varit där ingenting är nära i avstånd, men allt är nära för själen. 

När jag kom hem från den resan råkade det sig att jag beställde andra böcker 

från biblioteket och i samma veva såg boken om sångsvanen av Yrjö Kokko. 

Boken gick inte att låna, men jag köpte hem den via en nätsida. 

När Yrjö Kokko skrev boken om sångsvanen fanns det i runda tal 30 (!) häckande par

i Finland och fågeln var extremt skygg. Den häckade bara i de mest avlägsna fjällsjöar i Lappland. 

Det är inte bara jag som berörs av boken. Efter att den utkom 1951 minskade jakten på sångsvanen 

som då var nästan utrotad och ledde till att sångsvanen så småningom blev vår nationalfågel. 

(Jag älskar boken. Låna den, köp den, läs den. )

Så småningom ökade sångsvanarna i antal och efter att generation efter generation av 

sångsvanar blivit mindre skygga har de i allt högre grad vågat sig söderut och häckar numera

på nya områden. Man räknar att det nu finns ca 10 000 häckande par i Finland. 

För någon dag sedan hörde jag sångsvanens karakteristiska trumpetande i viken 

och trodde knappt vad jag hörde. Sångsvanar här! I min vik! 

Under åratal har här häckat både ett och annat knölsvanpar, så också 

i år, och visst har det funnits revirstrider även knölsvanarna emellan - ett år

fick faktiskt ena knölsvanhannen sätta livet till. Så tufft kan det gå till. 

Idag var det dock sångsvan och knölsvanen som tog ihop. 

Knölsvaneparet har en unge, sångsvanarna har ingen. Och de är

antagligen "barnlösa" i och med att sångsvanens ungar kläcks ofta 

tidigare än knölsvanens. Det oaktat var det läge att mucka till gräl. 

Och det var sångsvanen som var den mer aggressiva. 

Det som jag faktiskt inte vetat, eller ens märkt att det bara är knölsvanen

som "burrar upp sig" då fara hotar. Ofta har jag sett att det bara är hanen som gör

det, medan honan avvaktar, men nu verkade det vara såpass mycket på spel 

att också knölsvanhonan burrade upp sig och gjorde sig stor och farlig allt hon kunde. 

Men vare sig sångsvane-hanen eller -honan gjorde så. 

Har aldrig tänkt på det - å andra sidan,  sångsvanarna har ju inte heller varit här innan...

Det blev ett antal anfall, och lika ofta var det faktiskt knölsvanen som 

startade grälet, men det oaktat så var det varje gång sångsvanen som var den som

jagade knölsvanen upp på land. 

Man märkte på dem båda att det är ansträngande att slåss, efter en 

fight kunde de simma bredvid varann och "ta igen sig". Lite gentlemannamässigt 

om man nu vill förmänskliga det hela, men så var det dags att ryka ihop igen. 

En halvtimme håll revirstriden på, sedan lugnade sig hela

alltsammans ner och plötsligt började sångsvanarna trumpeta åt varann,

så som de gör då de möts. Kanske förstärker de sin gemenskap med varandra? 

 

Och så fick de för sig att simma bort, trots att sångsvanarna

alldeles tydligt var den starkare parten. Vid något skede hade till och med

sångsvanehonan deltagit genom att jaga knölsvanehanen. Det gjorde inte mamma knölsvan.

Å andra sidan hade hon en unge att beskydda. 

Man kan undra varför det var läge att trilskas sådär, som det ut 

vår mänskliga syn verkar, helt utan orsak. 

Kvartersbråken oaktat är sångsvanen välkommen i min vik - för min del. 

Den har en sådan fantastiskt överlevnadshistoria i bagaget. 

Å andra sidan. Det har havsörnen också som jag skrev i förra inlägget. 

Men Yrjö Kokkos bok; Sångsvanens Land. 

Den är guld!