Ni vet sången med orden:
...Men det är skönt när man får lätta ankar,
och sticka ut på böljorna de blå.
När vi passerar Doggers bankar,
från fiskeflottan en hälsning vi får...
Nu har jag lättat ankar från stugan vid havet för en tid. Och i övermorgon ger jag mig iväg. Tänkte skriva igen, men under de här corona-åren är det ju inte så där "igen"...
Jag och lillungen skall leka caravanare i en dryg vecka, få se hur många hälsningar (av andra caravanare) vi får. Har förstått att det är kutym när man rattar en sådan där stor vit kylskåpsliknande bil.
Men till den något ålderdomliga visan ovan (det är förresten 'Nordsjön' av Harry Brandelius). Jag minns den från sommarfester då jag var barn på 70-talet. Vad jag då aldrig riktigt förstod var de där med "Doggers bankar". Inte för att jag nu i ärlighetens namn grubblade desto mer på saken heller. Tills det nu under min semester fick en förklaring. Läste Markus Rosenlunds bok " Väder som förändrade världen" (mycket läsvärd ) och där fick jag förklaringen till Dockars bankar, som alltså är bankarna av det som en gång i tiderna var Doggerland, landet som förenade dagens Danmark med England och den europeiska kontinenten. Ett land där Themsen och Rhen förenades och rann gemensamt ut i Nordsjön. Så kom översvämningar av det lite mer rejäla slaget och Doggerland försvann i djupet och kvar finns Doggers bankar. Alla andra kanske vet det här och jag hade bara bättre eller i alla fall andra saker för mig på historia- och geografi-timmarna....Heh.
Hur som helst så kan jag på något sätt ändå, fast jag då verkligen inte är en sjöbjörn på någon som helst skala mätt, känna lite samma som känsla som när man lättar ankar, spänner seglen och kan ge sig iväg. För mig, eller oss, blir det att lätta på handbromsen och trycka på gasen och ja....sticka ut på vägarna de grå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar