Det kan hända att det är läge nu att gå efter en kopp te eller ett glas vin, för det här blir ett lite längre inlägg. Det här var första "målet" för vår tripp. Jag har besökt stället tidigare och blivit helt fascinerad av denna plats. Det här är så jädrans fint!
Nämen, var och vad?
Detta är Verla (eller Werla). Och det blir lite historia nu, är jag rädd.
På 1870-talet tog träförädlingen fart i Finland och bland annat här i Kymmenedalen där områdets stora forsar började utnyttjas till den växande träindustrin. I området grundades sågverk, träsliperier samt papper- och cellulosafabriker.
Till skillnad från andra, numera stora pappersfabriker byggdes Verla intill en liten fors, vilket kom att begränsa tillväxten. Det kom, en bit in på 1900-talet, att bli fabrikens fall, men som vi nu ser på det - också dess räddning.
Kymenlaakson teollisuusperinteen kartoitus 28.1.2003
1
KYMENLAAKSON TEOLLISUUSPERINTEEN KARTOITUS
1. JOHDANTO
1.1. Taustaa ja historiaa
Teollinen perinne ei ole vain osa Kymenlaakson historiaa, elinkeinoja vaan myös osa alueen luonnetta ja
identiteettiä. Kymenlaakso muodostaa ehkä Suomen merkittävimmän te
ollisuusalueen, jossa metsäteoll
i-
suu
den rooli on leimaa antava. On vaikea kuvitella, minkälaiseksi alueen kehitys olisi muodostunut, jos
Kym
i
joen koskia ei olisi alettu hyödyntää 1800
-
luvun loppupuolella perustamalla teollisia sahoja ja puu
-
hiomoja sekä s
elluloosa
-
ja paperitehtaita
Kymenlaakson teollisuusperinteen kartoitus 28.1.2003
1
KYMENLAAKSON TEOLLISUUSPERINTEEN KARTOITUS
1. JOHDANTO
1.1. Taustaa ja historiaa
Teollinen perinne ei ole vain osa Kymenlaakson historiaa, elinkeinoja vaan myös osa alueen luonnetta ja
identiteettiä. Kymenlaakso muodostaa ehkä Suomen merkittävimmän te
ollisuusalueen, jossa metsäteoll
i-
suu
den rooli on leimaa antava. On vaikea kuvitella, minkälaiseksi alueen kehitys olisi muodostunut, jos
Kym
i
joen koskia ei olisi alettu hyödyntää 1800
-
luvun loppupuolella perustamalla teollisia sahoja ja puu
-
hiomoja sekä s
elluloosa
-
ja paperitehtaita
Kymenlaakson teollisuusperinteen kartoitus 28.1.2003
1
KYMENLAAKSON TEOLLISUUSPERINTEEN KARTOITUS
1. JOHDANTO
1.1. Taustaa ja historiaa
Teollinen perinne ei ole vain osa Kymenlaakson historiaa, elinkeinoja vaan myös osa alueen luonnetta ja
identiteettiä. Kymenlaakso muodostaa ehkä Suomen merkittävimmän te
ollisuusalueen, jossa metsäteoll
i-
suu
den rooli on leimaa antava. On vaikea kuvitella, minkälaiseksi alueen kehitys olisi muodostunut, jos
Kym
i
joen koskia ei olisi alettu hyödyntää 1800
-
luvun loppupuolella perustamalla teollisia sahoja ja puu
-
hiomoja
Verla var alltså ett träsliperi, grundat 1872 och en pappfabrik, grundat 1882. Till en början var byggnaderna byggda av trä, men efter bara några år brann fabrikerna ner och 1893 byggdes fabriken upp på nytt och nu i tegel, vilket har hjälpt att området och dess byggnader bevarats så bra.
Fabriksverksamheten fortsatte till 1964 och åtta år senare öppnades fabriken som Finlands första fabriksmuseum. År 1996 lades fabriken och det omkringliggande arbetarbostadsområdet till Unescos världsarvslista.
Men vi tar väl en rundtur?
Som alla vet så var det enklast att transportera timmer längs vattenleder och fabriker grundades som sagt vid forsar som gav energi åt fabrikerna vilket gör att de ofta byggdes i väldigt vacker miljö. Verla är inget undantag. Det är finskt kulturlandskap så det förslår.
Från vattnet släpades timmerstockarna upp längs en räls. Till en början var det män som drog upp lassen, men senare fick man hästkrafter till det.
Länkar längst ner till Verlas egna hemsidor för mer detaljerad historiebeskrivning, och gamla foton, men framför allt så rekommenderar jag ett besök. Och gör man det så ta tid att gå den knappa timmes långa guidade vandringen genom själva fabriken. Det är en så välanvänd timme.
Utanför kan man beundra byggnaderna året runt, och här finns både café och restaurang samt små bodar som säljer hantverks-grejer - om sådant intresserar.
Personligen var det nog den härliga miljön, både inne och ute, som lockade till nytt besök. Och den så välbevarade fabriken.
Rundturen börjar egentligen där fabrikens slutprodukt slutar, här lastades den färdiga kartongen för att skeppas runt hela världen. Främst tillverkades här kartong till olika askar som tobaksaskar, godisaskar, skoaskar, men också finare papp till kort bland annat. Under kriget var fabriken i full gång då efterfrågan på askar för ammunition var stor.
De gamla skolplanscherna, som lite äldre kommer ihåg från sin egen barndom, och aningen yngre som eftertraktade inredningsdetaljer, är med största sannolikhet tryckta på kartong från just Verla.
Här har då stockarna transporterats fram till dörren och på väg in till fabriken. Som jag nämnde så var det till en början män som knuffade och drog dessa vagnar, först på 1920-talet fick de hjälpkrafter i form av häst.
Här är samma dörr på insidan dit vagnarna knuffades. Sedan började man med att såga timmerstockarna i lämpliga längder på 50-60 cm med cirkeln som syns här nere till vänster på bild. Det är ett riktigt monster till cirkel men faktum lär vara att det under alla år aldrig skedde en olycka vid den cirkeln. Den såg helt enkelt så skrämmande ut att man automatiskt höll sig försiktig och skarp hela tiden.
Efter det kom klabbarna till barkningsmaskinen som är som en gigantisk snurrande ostskärare. Klabben snurrades med handkraft runt mot den vassa eggen, och här har nog ett och annat finger eller tumme gått förlorad.
I dagens läge skulle kartong tillverkad på det här sättet vara rena rama eko-produkten. Till den färdiga kartongen användes nämligen bara två ingredienser. Trä och vatten.
Massan som skulle bli kartong tillverkades genom att virket mekaniskt slipades mot en stor slipsten. Med en sådan maskin kunde man slipa ca 15 kubikmeter virke under ett dygn. Under hela fabrikens verksamma tid togs energi till att hålla slipmaskinerna rullande från forsen som forsade intill fabriken.
Massan leddes en våning ner till åtta stycken rullmaskiner. Med rullmaskinerna kunde man tillverka olika tjockleks kvaliteter. Varje rullmaskin hade en klocka som klingade till då rätt tjocklek uppnåtts. Rullmaskinerna kunde tillverka ark i storleken 70 x 100 cm.
När klockan ringde, och alla rullmaskiner hade en egen ton på klockan, så skulle den sammanpressade trämassan lösgöras från rullmaskinen. Det gjordes med en vässad käpp av trädslaget en, som arbetarna själva tillverkade så den passade ens hand och sätt att jobba. Med ett snabbt, kan man kalla det snitt, lösgjordes arken från valsarna.
De tunga och blöta arken flyttades till en press där det mesta av vattnet pressades ut. Där det var män som jobbade ute med timret, cirklade och barkade virket, skötte slipmaskinerna så var det kvinnorna som jobbade med att lösgöra arken av pappersmassa från rullmaskinerna. Ett arbete som krävde precision, men också styrka då de blöta arken vägde en hel del.
Man lade de blöta arken först på bordet framför valsarna, flyttade sedan dem till en vagn som rullades längst bak i rummet där pressen fanns.
Ungefär en tredjedel av alla anställda i fabriken var kvinnor. Personalstyrkan varierade mellan 70-160 personer. Flest anställda hade fabriken på 1950-talet. Överraskande tidigt tog man i bruk elbelysning i fabriken, redan 1889. Men det var först på 1920-talet som maskinerierna, förutom slipmaskinen då, blev elektrifierade.
Eftersom mycket i fabriken var mekaniskt så var det klart att det också fanns en egen verkstad i samband med fabriken då det mesta kunde repareras på plats och man behövde inte beställa reservdelar annanstans ifrån. Alla verktyg som användes finns fortfarande prydligt på sina givna platser i verkstaden.
Det är också det som är så fascinerande med detta museum att här har allt blivit som man lämnade det sista dagen man var på jobb där. Här har verkligen tiden stannat och det är som att kliva in i en tidsmaskin.
Men vi fortsätter väl?
När det mesta vattnet pressats ur arken kördes de till torken för att torka. De hängdes upp en och en. Detta var också främst en kvinnogöra. Det fanns en tork som var i gång på vintern där arken torkade på några dagar då temperaturen där inne värmdes upp till 75 grader. Som att jobb i en bastu för även om inte värmen var påkopplad just då man hängde upp arken så var det nog svettigt därinne ändå.
På sommaren använde man en "sommartork", en glest byggd träbyggnad där sommarvinden kom åt att torka arken. Visserligen tog det lite längre tid, men man ökade ändå på produktionen under sommarmånaderna på det sättet. Och helt klart var det skönare att få jobba i "sommartorken".
När arken hade torkat skulle de sorteras. Varje ark vägdes separat med en våg och placerades på rätt hylla för rätt kvalitet. Det var också ett jobb som krävde både noggrannhet men också styrka för varje ark vägde mellan ett halv till ett kilo.
Vid en av dessa vågar jobbade Maria Mattsson. Hon började som kartongsorterare 1884 och jobbade fram till 1936, dvs över femtio år! Under alla år jobbade hon vid en och samma våg, och i golvtiljorna vid hennes arbetsplats finns små gropar där hon stått. Hon lär ha varit så bra på att känna till vilken vikt- och kvalitetsklass ett ark hörde att hon knappast hade behövt en våg.
Möjligen hände det att andra fuskade nu och då, men för att förhindra sådant hade de en övervakande chef som satt i ett inglasat kontorsrum i ena ändan av sorteringshallen. Han gjorde och bokförde kontrollmätningar så inget fusk skulle ske.
De sorterade arken rullades på vagnar till en "giljotin" där kanterna snyggades till och varje ark kördes inom en maskin som gjorde ytan lite slätare och mer glansig. Arken packades sedan i knippen på ca 200 kg, Det här var åter igen en sk karlagöra. Och inte en alldeles lätt sådan.
Från fabriksgolvet skulle dessa tunga kollin kärras ut för vidare transport ut på världen. Fram till 1929 transporterades kartongkollina med häst till närmaste tågstation, men efter det tog lastbilarna över transporten. Kvalitetskartong tillverkad i Verla har exporterats upp till trettio länder.
Lördagen 18 juli 1964 var den sista arbetsdagen på Verla. I kontorsrummet har ingen bytt datum på väggkalendern sedan dess.
Tack vare att forsen intill är så liten har denna pärla undgått utvidning och återbyggnad av större och effektivare fabriker. Tack vare det kan man besöka denna fina plats och låta sig föras tillbaka till tider då pappersindustrin kom till Finland. En industri som vi alla på sätt eller annat dragit nytta av.
Jag känner starkt för skogen, och hör till dem som är bekymrad och beklämd över hur våra urskogar försvinner och med den en biodiversitet som aldrig kan uppnås i en ekonomiskog.
Men om det visste man inget när den här fabriken startade upp. Idag är det UPM Kymmene Oyj som äger och står för underhållet av museiområdet tillsammans med Museiverket. Den här gången hann vi inte med att utforska området omkring, så det kanske blir ett tredje besök, vem vet?
Och då kanske jag hyr en av stugorna som förr varit bosatta av arbetarna på fabriken. Efter att fabriken stängde och stugorna blev lediga tjänade de en tid som stugor för rekreation för de anställda på UPM Kymmene Oyj, men numera tillhör stugorna Verla stugby och kan fritt hyras av vem som helst.
Och här den lovade länken till hemsidorna (tyvärr bara på finska och engelska)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar