I SNART TVÅ ÅR

Vissa morgnar när jag snurrar mitt hår till en, numera ganska gigantisk, hårtofs på huvudet så tänker jag på att det snart gått två år sedan coronan kom in i våra liv. Det känns samtidigt som nyss och jättelänge sedan. Samma dag som Finland stängde ner så där tjuff bara så hade jag tid till frissa. Tänkte väl då att jag bokar tid senare på våren, men så vid något skede blev det här med frissabesök till en princip. Jag tänker låta håret växa tills corona-pandemin är över. 

Aj, om jag har både långt och grått hår numera? Nå, gissa!

Nu är det ju inte så att jag inte skulle ha kunnat och vågat gå till frissan, det bara blev en fix idé hos mig och nu är det ju lite skoj att se "hur långt corona(h)åren blivit". En granne här, en man, har tydligen haft samma idé. Han startade ju från betydligt kortare hår, men numera har han också en smått imponerande ponnysvans. Själv tycker jag att det är rätt skönt med långt hår som man kan snurra i en knut och så är man klar för en ny dag. Tar ca 38 sekunder. 

För två år sedan var jag på en veckoslutskurs i photoshop. Kursen skulle ta två (eller tre?) veckoslut och det första veckoslutet var vi på plats, satt alla inpackade i ett klassrum, gick och äta samtidigt, satt tätt packade i samma bord. Kursveckoslut två var redan på distans. Bland de första möten/kurser jag hade på distans. Sedan dess har det ju blivit mer norm än att träffas på riktigt. 

Längtar nog efter att få bränna alla andningsskydd på bol. Hör till dem som känner en viss (mental) andnöd när jag använder dem. Har inte vant mig på två år. Inte alls. Jag kommer verkligen ha en ritual när man kan slopa dem på riktigt - och förhoppningsvis för gott. 

Idag snöstormar det...igen! Minns att då på kursen för två år sedan blommade snödropparna intill en husvägg på området. I år blir det att vänta ett bra tag än innan det blommar där ute. Eller innan jag kan peta ner dessa pärlhyasintlökarna i trädgården. Tills dess får jag njuta av dem här inne.