Ja, för mig är det en livslång kärlek, kärleken till ord.
Tänker att det är så otroligt viktigt att kunna sätta sina känslor, sina tankar i ord.
Om inte för någon annan så för sig själv. Ibland märker jag att jag kan föra samtal
med mig själv, men liksom inuti huvudet. Inte så att jag babblar högt.
Lite som att skriva blogg, fast bara inombords.
Jag har läst så länge jag kan minnas. Faktum är att jag minns biblioteket jag gick till
när jag var barn och jag tror jag till och med minns när jag första gången valde en bok från
vuxensidan och hur det då öppnades en helt ny värld för mig. Minns inte alls hur
gammal jag var, men minns pärmen på boken och att boken var bra.
Men minns tyvärr inte vilken bok det var. Vare sig titel eller författare.
Men den känslan när jag läst klart den boken. Den minns jag för evigt.
Och så har böckerna följt med mig under alla mina år.
Några år då det varit utmanande med för mycket av jobb, för mycket av livet.
för mycket av utmaningar, kanske också lite klimakteriehjärndimma, då
har läsande varit nästan på paus. Under den perioden gjorde det nästan fysiskt ont att
inte kunna sjunka in i berättelsernas värld och låta sig uppleva allt möjligt genom
att låta ögonen dansa över textrad efter textrad i en långsam njutning.
För det är ju det läsandet är. Ett långsamt njutande.
Man får riktigt suga på karamellen som en bra skriven berättelse är.
En godispåse som inte tar slut på direkten.
Därför är det lite beklämmande att läsa den årliga PISA-undersökningen där
det med tydlighet framkommer att i synnerhet läsförståelsen har rasat, inte bara
i Finland utan generellt bland dagens unga.
Det är lätt att skylla på diverse smarttelefoner, och andra snabba kanaler
som kanske erbjuder liknande upplevelser som en bra bok kan ge.
Bara så mycket snabbare.
Jag är väldigt tudelad när det gäller det här. Jag älskar att läsa och den
avslappning som långsamheten i det hela ger. Men jag är absolut ingen mot-
ståndare till ny teknik. Tvärtom. Vi kan inte blunda för att den kommer och att det
enda vettiga är att lära sig den. Men det ena borde inte utesluta det andra.
Och det är nog det som är det svåra. Att lära sig förstå att båda behövs.
Som aktivitet och vila. En balans.
Efter en mycket aktiv vecka med ett jobbtempo som alltid så här till årskiftet
blir uppskruvat och dessutom några kurser kvällstid som gjort att jag
varit "hjärnaktiv" i tretton timmar nästan dagligen.
Då är det skönt att ta till en bok och bara låta hela sig lugna ner i en
berättelse som inte går fortare framåt än vad man själv vill.
Idag är det fredagskväll och känns extra skönt att bara hänga i soffhörnet.
Plötsligt ploppar det upp i huvudet det finska ordet "suvanto" som jag tycker så om.
Det är svårt att direkt översätta det till ett ord. Det är liksom "stillhet" och "lugn sträcka" på samma
gång. Tänk dig ett vattendrag där det forsar och strömmar men så finns det nedströms ett ställe
där vattnet plötsligt rör sig långsammare och det kan vara nästan stilla på ytan.
Det kan forsa och stänka omkring, men just i denna "suvanto" härskar det ett paradoxalt lugn.
Så känns det just ikväll för mig. Jag är mentalt i en sådan där "suvanto".
Det är mycket på gång, men just nu har jag landat i en lugn stund -
lite samma sker när jag sätter mig för att läsa en bok.
Allt brus omkring försvinner för stunden och man kan bara vara
i den där "suvanton" där det för stunden finns ro.
Lite som när man tänder levande ljus.
På en gång sänks ett lugn över tillvaron.
Det blir som om själen hinner ifatt en.
Och lägger sig till ro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar