KURA SKYMNING

Jodå, jag är en snoozare! 

Finns inget bättre än att få vakna till en ny dag så där

lite i gången liksom. Från första ilska ringet

från väckarklockan tar det enkelt 

en halv timmes snoozande innan jag kravlar

mig upp ur sänghalmen. Men då har jag hunnit i någon slags

halvdvala sträcka på mig åt alla håll och kanter. Ömsom har jag hunnit 

krypa djupare in under täcket och ömsom ligga och titta ut på björken

utanför sovrumsfönstret. Det är en så fin hängbjörk med långa

gracila kvistar. Gillar den. 

Nu är det ju dessvärre så mörkt på morgonen när min

telefon påbörjar sin morgonrutin med att få upp mig så

någon björk ser jag inte. Det är bara mörkt. 

Saknar ju totalt den där morgon-genen som får personer att 

på stålande gott humör skutta upp från sängen som någon

Rönnerdahl med adhd. 

Men jag snoozar, då hinner liksom min kropp och min

sömndruckna själ vänja sig vid tanken att människan inte

av fysiologiska orsaker kan gå i ide och sova sig genom vintern. 

Inte idag heller. 

Mörkret på morgonen gör att jag skulle vilja snooza ännu längre,

men eftersom jag har ett jobb som kallar så är det bara att snällt

slänga benen över sängkanten och kravla sig upp. 

Om morgonmörkret kan kännas lite tungt den här tiden på året, 

så - smått motsägelsefullt - älskar jag skymning inomhus. 

Det blir så där omfamnande på något vis. 

Gubben jag delar ljuskällorna i huset med är inte alltid helt av samma

åsikt om hur lite man behöver ha starka lampor på - trots mörkret. 

Det är ju så mysigt att kura skymning - hela dagen, tycker jag. 

Men eftersom det är jag som är familjens "kamrer" och sitter med appar om

elpriser så kan jag utropa ett litet;

- Oj, oj, ooooj, vad börspriset på el är högt idag! 

Och då plötsligt är det faktiskt helt okej att ha lite mindre belysning i huset. 

Man skall veta i vilka trådar man skall dra, fniss! 

(Jag tror han genomskådar mig, men låter mig hållas...)