VID PLOMMONTRÄDET...

...vid trädgårdens ände.

När jag går till bastun böjer jag mitt huvud inför plommonträdets

grenar som ramar in stigen till bastun.

När jag inte värmer bastun har jag vintertid få ärenden till den delen av

trädgården. Det har blivit småfåglarnas rike.

På stigen har en matta av solrosfrö-skal brett ut sig. Redan nu, i början av december.

Jag har tänt julbelysningen i plommonträdet och inser att det finns 

mer konstfulla julljus än mina. Men de lyser upp. Det räcker, just nu, för mig.

Jag kanske har kapitulerat, och insett att plommonträd inte vill tämjas till

jul-ljusbärare så som en gran eller ens en tuja. Det saknas symmetri och ordning

i ett plommonträd.

Nu har jag ju inga granar i min trädgård. Tujor finns.

Trots att de till sin form ropar efter jul-ljus så vill jag här pipa ett litet varningens läte.

Tujor gillar inte jul-ljus.

De är känsliga för det här med att det är (jul)ljust dygnet run. Dessutom kan det i värsta fall

vara lite varmt runt grenarna på grund av ljusen och ja, då blir en tuja lite råddig.

I dens värld är ljus samma som vår, och de blir på gång.

Problemet är bara det att marken ofta är frusen, och en tuja på g som inte

får vatten är samma som...not so god!

En gran är av lite tuffare virke än en tuja.

Så om du kan välja...välj gran.

Men OM man inte har en gran - ja då får man köra plommonträd.

Som jag då.

Plommonträdet agerar faktiskt också gatukök för fåglarna.

Etta i den gatuköksmenyn är för tillfället kokosfett-jordnötskaka.

Lite prima, flaxas det i buskgränderna.

En vecka och så och så är kakan uppkäkad.

Där vid plommonträdet.

Det med jul-ljus lite hipsomhapsikors.

Hur fint som helst! 

Ju!

tycker,