Som jag nämnde i förra inlägget så är min trädgård nu en större trädgård, nästan som en park, med stora gamla ekar och gamla äppelträd, höga ädelgranar och mycket sådant som tar årtionden att växa till sig. Inget man fixar på ett par växtsäsonger. Och allt det där parklika behövs ju för att den här gamla bondgården skall ha sin värdiga omgivning. Det är helt klart.
Men även de gamla herrgårdsträdgårdarna hade sina små "krypin", sina intima delar i trädgården som var mer slutna. Förr var det ofta små lundar, eller lusthus, eller bersåer.
Vi människor vill nu bara ha det ombonat och omgärdat och lite avskärmat.
Från den tanken började jag projektet kring "pergolan" som jag lät uppföra då jag flyttade tillbaka hit för något år sedan. Jag ville ha ett rum, ett slutet rum.
Samtidigt ville varken jag, eller någon annan i familjen, ha mer trädgårdsjobb. Att se till att "parken" hölls snygg och att se till alla byggnader på gården är utmaning nog. Därför skulle den, låt oss kalla den, den intima trädgården i parken, bli så kravlös som möjligt.
Kanske kan dessa tips funka hos någon med "alldeles för stor trädgård" som man vill skala ner. Men också för någon med en radhustäppa, eller en balkong.
Själv är jag nöjd över att ha en begränsad yta där det är så mycket enklare att få det mysigt och ombonat.
Här är nu, vad jag minns, alla växter på plats och längst fram i bilden står en bunke med påskliljor som fått lysa upp ingången till huset, men nu degraderats till att agera symbol för ytterligare en liten rabatt som liksom skulle knyta ihop uteplatsen med huset.
Då jag planerade växterna, både perenner och buskar, så hade jag lite i åtanke att de skulle vara så pass enhetliga att vilket "sommarbloms-tema" jag än valde så skulle det funka. Färgerna i rabatterna kring uteplatsen går från blålila till rosa till burgundy till vinrött till silvervitt och nästan svart.
Vilket gör att det mesta utom nu kanske gult, passar ihop. Och gult är nu inte annars heller en höjdare för mig, så risken att jag skulle gå igång på ett gul-orange-tema-för-året är rätt minimal...
Är kanske mer lagd åt det rosa-håller, men inte utan vissa krav av att det skall finnas en hel del motvikt mot det gullegulliga så som svarta blommor och mörka blad, lite rost och sten och annat "rufft".
En av mina absoluta favoriter för i år var den nästan svarta aklejan. Den, som så många andra aklejor kräver att man böjer sig ner och ser på den lite närmare. Den tar ju inte plats i rabatten med vare sig storlek på blomman eller en med färg. Men när man går närmare så ser man dess skönhet. En helt bedårande skönhet! Har samlat in frön från den som jag skall så i vår för att få fler plantor. Förhoppningsvis någotsånär sortäkta. Med aklejor vet man aldrig - vem som varit där och pollinerat - och var pollinerarna varit innan. Kan bli vad som helst.
Åååh...nu när jag plockar fram dessa bilder från sommaren som gått - så jag längtar dit igen. Även om jag gillar alla våra årstider. Och även om vintern inte är min favorit precis, så har den ju sin plats - men oj vilken sommarlängtan som tog tag i mig nu!
Senast idag plockade jag fram både bönor och spenat som jag hade fryst ner från mina små odlingar i somras. Även om man odlade bara några få och små saker, men det är en alldeles speciell känsla att plocka fram det där egenodlade från frysen. Det blir lite mer än att plocka åt sig något anonymt från butikens frysdisk. Så är det bara.
Här på bilden ovan ser man hur det börjat grönska i odlingslådorna till vänster i bild. Hur "rondellen" fått sina växter och stenläggning där det i bilden överst i inlägget bara stod en vilsen hink med narcisser.
Så här ser det ut i slutet av juni. Ett par månader efter det att jobbet med rabatterna runt uteplatsen påbörjades.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar