Axlarna värker efter en dag framför datorn, den gamla kökssoffan och
köksbordet är inte den bästa lösningen ur ergonomisk synvinkel, men
än är det för kallt att sitta ute på verandan där ställningen blir bättre.
Men jag har fått mina anteckningar renskrivna. Jag är nöjd.
Sträcker på mig och går för att värma bastun.
Som så många andra så älskar jag
rofylldeheten i att bära in ved, raspet från tändstickan och se den
lilla lågan växa till sig och omfamna vedträna. Känna
doften av den tilltagande värmen i bastun och lyssna till eldens ljud.
Solen börjar sakta gå ner när bastun är klar.
Vinden från havet är kall och får huden att knottra sig
när jag stiger ut ur bastun. Än är det inte sommar.
Annat än i ljuset.
Sätter mig en stund nere vid stranden, det mojnar, vågorna blir mindre och mindre.
Slappnar av i axlarna och andas djupt.
Tärnor och måsar dyker i viken och tar sig ett kvällsmål.
Jag hörde tidigare på kvällen att svalan, den som bor underbryggan, har kommit.
Viskar till den; hoppas du inte kom för tidigt - det har utlovats många kalla dagar än.
Medan jag sitter där får jag syn på ytterligare en av vikens invånare.
Skäggdoppingen är tillbaka.
Snart är alla här, tänker jag. Och allt börjar om igen. Som alla år.
Svanarna träter, som alltid - tre är en för mycket.
Småningom kryper mörkret, och nattkylan, intill mig.
Jag går upp tillbaka till stugan, till värmen därinne.
Känner mig avslappnad, nöjd och mjuk.
I det enkla, gyllene ljuset, finns friden.
Bara att ta för sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar