På tåget mellan Åbo och Helsingfors.
Tröttheten efter intensiva kursdagar och sitter som små sandkorn på
näthinnan och bildar en seg hinna av ouppmärksamhet i hjärnan.
Orden är slut.
Det är skönt att sätta sig på tåget, plugga lugn, skön musik
i öronen och stänga ut alla andra omkring.
Det blir som att se på en film. En stilla film utan ord.
Tåget stannar i Salo och människor väller ut, släpandes
på sina kappsäckar eller nästan dubbelvikta under tyngden av sina
ryggsäckar. Någon springer.
En kvinna går med trötta steg. Hon släpar på en chockrosa kappsäck.
Skall hon hem? Eller är hon på väg bort?
Varför är hon så trött?
Jag tänker;
Jag är också trött, men på ett skönt sätt.
Och min kappsäck är nästan tom och ganska lätt.
Ryggsäcken är däremot rätt tung, tung av kamerautrustning.
Och huvudet är fullt av nylärd kundskap.
Det börjar smått skymma över åkerlandskapen som susar
förbi i ögonvrån. Emellanåt lyfter jag
blicken och låter den vila på naturen därute,
på hus och gårdar som tåget kör förbi.
Våren startar upp på allvar. Åkrarna ser nysådda ut,
dammiga och grå i väntan på att det skall gro.
Jag är som en sådan där åker, informationen från
veckoslutets kurs har landat som små, små frön
i min kunskapsåker. Den som skall gro och grönska
av de frön som såtts där under några dagar på Åland.
Nu skall jag sköta om dem, vårda dem,
ansa och gödsla dem så den växter till nytt kunnande.
Och jag återsåg mitt barndoms Åland, även om det denna gång var
ett rätt ytligt och tidspressat återseende. Men känslan fanns där.
Och båthusen.
Hur jag saknat dessa båthus!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar