nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

LÄNGS TORPETS VÄGG...

...rodnar vildvinet alltmedan höstdagarna blir lite kortare, lite kyligare, lite mörkare.
Jag vill bromsa, känner mig inte redo riktigt än. De senaste vintrars minne av 
oändliga snömängder sitter kvar som svårläkta sår och ärren gör sig påminda
 vid minsta lilla aning om att det nog blir en vinter i år också.

Men än rodnar vildvinet. Lite frostnypet vissa morgnar, men levande.
Rasslar stilla i skymningen när vinden från havet kryper upp mellan 
vassen och hittar fram genom syrener och äppelträd.

Jag läser fortfarande min tidning ute på terassen då jag kommer hem 
från jobbet. Jag vill motvilligt avstå från min vana, vill inte att kylan skall
jaga mig in än. Jag klär på mig tröja - på tröja.
Och envisas.

Jag är inte den enda envisa.
I huset huserar en envis till. Penningträdet.
Det mest envisa av alla envisa. 


Jag minns inte ens när jag fick det. För någon gav mig det. Kanske i en julkorg.
Av någon, någon gång, kom det in i mitt hus. Penningträdet.

Och det envisas med att stanna kvar.
Efter en sommar totalt bortglömd i en sprucken kruka omkullramlad i en 
lövhög från i fjol vägrar den ge upp utan sträcker sina bleka stjälkar genom 
gamla löv och ogräs. Och jag bevekas igen och bjuder på husrum.
Den taniga flyttar in än en gång. Av pur envishet.


Även om hösten inte riktigt lyckats jaga mig inomhus än, så har de flesta 
sommarattiraljer fått dra sig tillbaka till den långa väntan på en ny sommar.
Eller ens vår.
Kikaren, den gamla, i den gamla väskan hänger ännu kvar på sin
krok. Än finns det natur att kika på, även om det tystnat i buskar och 
vassruggar. Skogen har tystnat.

I år har jag gett skogen en chans, eller rättare gett mig själv en chans, att
återupptäcka skogen på ett djupare plan än tidigare.
Möta naturen med nya ögon och på ett nytt sätt.
Med tålamod - och med envishet.

Det har gett mig underbara ögonblick - en del har jag lyckats fånga med
kameran, men många, många fler har inte gjort det. 
Men de har funnits.

Kanske är det en av orsakerna varför jag inte vill gå in.
Jag vill stanna där ute ännu en stund.
I det fria, i syret, i det lugna och tysta.

För än rasslar löven på vildvinet.
Där längs torpets vägg. 




4 kommentarer:

Himmelstäppan på smultronbacken sa...

Tänkvärda ord, vackra bilder. Så många härliga höstdagar vi har fått i år!

minna lindeb sa...

Tittar in här ibland och nu är jag tvungen att prisa dina bilder.
Herremunjee vilka bilder det finns på den här bloggen.
Helt sjukt vackra.

Maggi sa...

Tack :) Det var skoj att höra!

Maggi sa...

Visst är det så - sällan har hösten känts som en enda lång varm kakao!