LÄNGS TORPETS VÄGG...

...rodnar vildvinet alltmedan höstdagarna blir lite kortare, lite kyligare, lite mörkare.

Jag vill bromsa, känner mig inte redo riktigt än. De senaste vintrars minne av 

oändliga snömängder sitter kvar som svårläkta sår och ärren gör sig påminda

 vid minsta lilla aning om att det nog blir en vinter i år också.

Men än rodnar vildvinet. Lite frostnypet vissa morgnar, men levande.

Rasslar stilla i skymningen när vinden från havet kryper upp mellan 

vassen och hittar fram genom syrener och äppelträd.

Jag läser fortfarande min tidning ute på terassen då jag kommer hem 

från jobbet. Jag vill motvilligt avstå från min vana, vill inte att kylan skall

jaga mig in än. Jag klär på mig tröja - på tröja.

Och envisas.

Jag är inte den enda envisa.

I huset huserar en envis till. Penningträdet.

Det mest envisa av alla envisa. 

Jag minns inte ens när jag fick det. För någon gav mig det. Kanske i en julkorg.

Av någon, någon gång, kom det in i mitt hus. Penningträdet.

Och det envisas med att stanna kvar.

Efter en sommar totalt bortglömd i en sprucken kruka omkullramlad i en 

lövhög från i fjol vägrar den ge upp utan sträcker sina bleka stjälkar genom 

gamla löv och ogräs. Och jag bevekas igen och bjuder på husrum.

Den taniga flyttar in än en gång. Av pur envishet.

Även om hösten inte riktigt lyckats jaga mig inomhus än, så har de flesta 

sommarattiraljer fått dra sig tillbaka till den långa väntan på en ny sommar.

Eller ens vår.

Kikaren, den gamla, i den gamla väskan hänger ännu kvar på sin

krok. Än finns det natur att kika på, även om det tystnat i buskar och 

vassruggar. Skogen har tystnat.

I år har jag gett skogen en chans, eller rättare gett mig själv en chans, att

återupptäcka skogen på ett djupare plan än tidigare.

Möta naturen med nya ögon och på ett nytt sätt.

Med tålamod - och med envishet.

Det har gett mig underbara ögonblick - en del har jag lyckats fånga med

kameran, men många, många fler har inte gjort det. 

Men de har funnits.

Kanske är det en av orsakerna varför jag inte vill gå in.

Jag vill stanna där ute ännu en stund.

I det fria, i syret, i det lugna och tysta.

För än rasslar löven på vildvinet.

Där längs torpets vägg.