...efter regnet.
Det har redan börjat skymma i trädgården. Nej, det är redan mörkt när jag smyger iväg genom
trädgården, över stigen av sten som gräsmattan håller på att sluka.
Det låter när jag går. Det krispar under crocsen vid varje steg jag tar.
Frosten har kommit. Och mörkret. Det doftar bara kyla och kallt hav.
Grannens katt blir skrämd för mig i sin mössjakt och drar iväg genom syrenbersån.
Lyfter tegelstenen åt sidan, den har som funktion att agera lås till bastun.
Eller lås och lås...
Stiger in. Det doftar ved och...ja liksom bastu. Utebastu.
River sönder tidningen från i onsdags, för det var den som blivit liggande på en
stol inne i huset och låg lagom inom räckhåll.
Rispet av tidningen skär i tystnaden. För det är en så kontraster funkar. De äter
upp varandra och förminskar ytterligheter.
För bara någon timme sedan var det fullt fräs med allt som hör jobbet till. Och så lägger vi en
flyttning på det. Nej, nej, det är inte, denna gång, jag som flyttar, men väl mitt jobb.
Kan inte påstå att det skulle vara så mycket enklare fast man är fler att dra lasset.
Det blir bara lite mer yrt, liksom.
Så jag värmer bastun. Finns inget som nollar en så effektivt.
Det är tyst, det är skumt, det är varmt och mosar till ens själ på ett alldeles speciellt vis.
På ett återupplivande sätt.
Och förstår den nästan heliga relation många av oss har till denna
byggnad och dess hetta.
Dess famn.
Där man fött och dött.
Blött och stött.
Och kommit ut renare - utanpå och inuti.
*
Efteråt går jag barfota genom krispigt gräs in till mig.
Det ångar om mig.
Och jag är renad. På alla plan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar