...jo, jag bakade på veckoslutet, vilket i och för sig borde ges ett eget inlägg, så pass sällan
som det händer, men tänkte ta itu med något som händer nästan lika sällan:
Nämligen aforismer, eller sådana där liknande små versen som dyker upp lite här och där nu och då.
Jag har ett lite ambivalent förhållande till dem.
Dels kan jag inte riktigt låta bli att läsa dem om jag snubblar över dem, och dels blir jag, oftast, rätt
irriterad över deras alldeles för självklara budskap.
Självklarheter är förvisso sanningar de med. Kanske just därför, men ja...det är något i sättet
att presentera det som blir lite för färdigtuggat ändå.
Men sen kan det hända att i den tätaste av aforism-kloka-och-tänkvärda-verser-djungeln
snubblar man över något som på riktigt får en (eller mig då) att tänka till.
Och i morse ramlade jag över en sådan:
"Ego says, "Once everything falls into place,
I'll feel peace."
Spirit says, "Find your peace, and then everything will fall
into place."
(Marianne Williamson)
Ja-happ...Hur vana är vi inte att tänka så där som "egot"?
När jag fixat det å det , när jag fått/nått/mött/sett/ det och det...då är allt som det
skall vara, lite så.
Jag gör det nog, de flesta gör det. Men ibland undrar jag:
Når vi någonsin dit?
Är det inte då mer idé att försöka hitta tillfredsställelsen med det som är här och nu?
Än att ständigt jaga oss själva mot något ouppnåeligt mål, där målen dessutom ständigt ändras?
Någon kan tycka att det är det som driver oss vidare, motiverar oss? Sporrar?
Det ouppnåeliga. Att nå dit. Ända fram.
Men är det verkligen så?
Jag gillar ju det där, som vänder upp och ner på kakan.
Kakan som består av våra tankar och värderingar.
*
Men min äppelkaka skall man lämna ifred för upp-och-ner-vändningar.
Den skall avnjutas på annat vis.
Helst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar