EN MATTA AV GULD...






...den lilla lönnen fällde sina löv under veckoslutet. De lade sig stilla, en efter en, på gräsmattan och gömde under sig det friska gröna. Satt i solen på trappan och lät dofterna av avsked kittla mina sinnen.

En yrvaken geting surrar runt min tekopp. Det är lugn och ro. Precis lagom av det mesta.
Hunden har sträckt ut sig på trappan breved mig och katten ligger som ett lurvigt knytt i korgstolen som 
badar i eftermiddagssolen. Jag stiger upp, rättar till min halsduk, tar krattan och börjar.

Sällan tänker jag så bra som när jag krattar. Kanske när jag målar? Arbetets monotoni befriar.

En blick uppåt och jag inser att jag kommer att kratta länge än. Fast bara där jag måste.
Numera uppskattar jag en lite vildvuxen trädgård fram om det perfekt putsade. Kanske det har med åldern att göra? Med mognad kommer överseende och andra prioriteringar helt enkelt?
Det är inte längre viktigast hur det ser ut. Om någon förbivandrare verkligen skulle bry sig om att idka kritik mot mitt sätt att kratta liksom. Eller att jag låter bli? Det är viktigare för mig nu att ordna övervintringsmöjligheter åt igelkottarna, åt andra kryp. De där små. 
När vintern är över kan jag städa mer. Nu tar jag bara de grövsta. 
Och lägger det i en brandgul hög mellan stenarna. 

Kråkfamiljen följer mitt pysslande med ett visst intresse. De vet att jag brukar lägga ut torra ciabatta-kanter som blivit tråkiga i sin prassliga papperspåse. Sådant händer och de vet. 
Domherrarna och talgoxarna flänger runt kring fröna jag lagt ut.
Koltrastarna tömmer aroniabusken med envis frenesi. De gjorde de inte i fjol. Då fick bären vara kvar långt, långt in på vintern. Vad betyder det? Betyder det något?

Väntar på sidensvansarna. De har inte än synts till. Det är bara domherrarna av vinterboende matgäster som gör sig hörda. Mer hörda än synliga faktiskt. Deras vemodiga pipande hörs genom dagen, men det är först mot skymningen som de börjar dyka upp. Först i äppelträdet och sedan med snabba rusch till fröna. De första talgbollarna är uppätna. Redan? Vad betyder det? Betyder det något?

Känner hur jag står där mitt i naturen och inte riktigt kan tolka dess språk hur gärna jag än vill. Finns det ens något språk, några tecken? Eller är det bara slumpen?

Ser jag bara det jag vill se? Och finns det mer att se som jag inte har förmåga till?



Det blir kväll. Solens sista strålar får det guldgula att dra mot koppar.
Den klara kvällen skvallrar om kyla i natt. Jag drar av mig gummistövlarna mot trappkanten. En ensam koltrast flyger omkring och landar till slut i toppen av björken. Sitter där en stund, men drar vidare.
En kall natt skall man inte vara ensam. Det vet till och med en koltrast. 
I den gyllene stunden innan månen och nattfrosten. 



2 kommentarer:

G:a Affären sa...

Jag njuter av att läsa dina betraktelser och funderingar, jag är också glad att jag en gång hittade hit till Tuvull.

Kramar
Cia

G:a Affären sa...

Jullov och jag kan sitta och läsa hur länge jag vill. När jag nu ser min kommentar från oktober betyder det att jag läst ikapp. Och så kloka ord jag skrev och så känns det fortfarande!

Varm kram till dig!
Cia