SÅ MÅNGA TANKAR...

...så lite tid.

Jag upplever att vi lever i en tid av så många motsatser, motpoler, mot-allt-möjligt.

Vi har väldigt mycket fritid - och ändå hinner vi inte med allt det vi vill hinna med.

Hur går det ihop? Egentligen?

Vilka är våra tidstjuvar? Är vi ens medvetna om dem? Och vad gör de åt oss?

Jag börjar min dag. Analyserar lite light så där:

Vaknar. Kaffe. Mat åt katt och hund. Ut med hunden. Katten sköter sig själv, tack för det.

Kaffe på terassen trots morgonfrost, än är det inte dags att släppa den vanan. Eller ovanan.

Läser nyheterna på min smart(a)telefon.

Fastnar i någon intressant nyhet och tiden går. 

Måste (?) kolla facebook, om någon morgontidig skulle ha skruvat till något fyndigt? 

Kanske en fin bild. Eller en intressant länk? Jag kollar - och läser.

Kaffet kallnar i koppen och mitt i allt är klockan jättemycket och 

här sitter jag 

i morgonrocken!

Och grabben sover ännu djupt därute i sitt lilla torp. 

Måste gallopera genom trädgården för att väcka honom! Hjääälp! Tiden går!

Jag kommer till jobbet. Väcker datorn och kollar e-posten.

Kollar en, två, tre...fyra andra kanaler som man kan vara i kontakt med mig igenom.

Om man vill. 

Och tydligen är det det man vill? Eller?

Vill man kanske ändå möta en människa, eller åtminstone tala med en människa?

Vill vi verkligen sköta alla kontakter via nätet?

Svarar på mail, och på det som kommit via de där övriga kanalerna.

Jag har stängt av min telefon för att kunna koncentrera mig på att skriva svar.

Svar som tar fem gånger mer tid för den som ställt frågan och 

fem gånger mer tid för mig som skall svara än om personen i 

fråga ringt mig - och jag hade haft tid att svara.

Men nu har jag ju telefonen stängd. För att hinna.

Skorrar det lite här nu?

Jag behöver få svar på en fråga för att kunna leverera ett svar. 

Ingen svarar.

Jag sätter igång och söker svaret själv. 

Dyker in i en uppsjö av information och tillbringar följande halvtimme med att hitta rätt i informationsdjungeln.

Något som någon kunnat ge svar åt mig på två minuter. 

Om telefonen bara varit på.

Fast...kanske den personen också letar efter info som någon annan okontaktbar inte gett?

Så är det. Vi styrs mer och mer att ta reda på saker och ting själva från nätet. 

Något som någon annan kunde ge oss svar på på en bråkdel av den tiden det 

tar för oss att leta reda på rätt information.

Vi skall kunna hitta informationen, vara källkritiska och 

analysera det vi läser 

innan vi levererar det vidare. 

Vem lurar vi? Egentligen? 

Var är effektiviteten?

Den som det förväntas att vi trollar fram. 

Från en uppsjö av fakta som kräver tid att gräva i.

Och det mest komiska i det hela.

Så ringer telefonen hos mig.

Någon ringer upp mig för att kolla ifall de förstått informationen som 

de sökt reda på på nätet rätt.

De ställer sin fråga och jag svarar. Bekräftar eller dementerar.

De hade kunnat ställa den samma frågan och fått svaret direkt - utan att sätta timmar ner 

på att försöka hitta svaret själva, och ändå vara osäkra på om det är rätt så som de uppfattat.

Nej, internet är i mycket en källa till glädje, 

till upplevelser, till information 

och till kunskap.

Jag skulle aldrig vilja vara utan internet.

Men jag tror vi plöjer ner en alldeles förfärlig mängd tid på att försöka ta reda 

på sådant som vi ännu för bara några fjuttiga år sedan med glädje 

bett någon förståsigpåare berätta för oss.

Eller när har du senast ringt någon specialist? Innan du försökt hitta svaret själv via google?

Vilket hade varit snabbare?

Och så funderar jag på hur rysligt villigt vi faktiskt går med på att företag 

skyfflar ut oss till internet för att göra allt det som tidigare ingick i ett företagets service.

Och vi luras. För vi känner oss viktiga. När vi handlar själva. När vi tar ansvar. 

När vi tar reda på.

Och vi plöjer ner timmar, värdefulla timmar av vår fritid på det som vi tidigare 

förväntades få förklarat för oss av någon som kan. På några fjuttiga minuter.

Här gräver vi ju inte bara en grop för dem som kan, för de som vet, utan också 

för oss själva.

Vi gräver en grop som slukar timmar och åter timmar av vår fritid som 

vi egentligen vill använda till annat.

För hur mycket jag än gillar alla möjligheter nätet ger oss, så kan jag inte låta 

bli att undra om vi håller på att trassla in oss i en labyrint som vi inte riktigt 

vet hur vi skall hitta ut ur?

Eller när har du senast googlat på symptom innan du besökt en läkare, 

istället för att invänta provsvar?

När har du senast googlat på biltester istället för att fråga proffsen innan 

du köpt en ny bil?

När har du senast läst en snabb webnyhet istället för att läsa en artikel med djup. 

Med analys. För att förstå?

När har du  googlat i timmar på ett och annat semestermål istället för att ringa 

en resebyrå och kolla vad som passar just dina, din familjs, behov?

När har din bank senast vänligen bett dig fylla i ett formulär på nätet 

istället för att föra en 

personlig diskussion om din ekonomiska situation? 

När har du senast ringt och frågat+

Om någonting alls - innan du googlat?

Om vi tar en helt vanlig familjs helt vanliga vardag.

Hur mycket tid går åt till att göra allt detta?

Och vill vi verkligen det?

Offra vår fritid?

Jag undrar helt ärligt - trots att jag älskar internet!

sådant idag, från: