RISIG TUVULL...


...eller så tokigt det kan gå.

Jag har väl stundvis känt mig lite risig så där under en tid.
Men vadå, det har varit mycket av både det ena och andra, som stulit energi.

Jag har stupat i soffan om kvällarna och inte riktigt känt igen mig själv.
På onsdag formligen släpade jag mig ut på en löprunda med hunden.
Drog iväg lite prutthurtigt sådär, men kom tillslut till den slutsatsen att det inte alls kändes speciellt bra.
Andfådd och totalt slut genade vi hem genom den skymmande skogen.

Slintar på en gren och utför några småakrobatiska rörelser med armar och ben för att hållas upprätt.
Det lyckas.

Följande morgon kommer jag knappt ur sängen.
Hela högra sidan är i uppror.
Kan andas bara ytligt och alla vridrörelser får mig att grina riktigt illa.
Va? Kunde jag försträckt mig såhär där i skogen?
Märkligt!

Släpar mig på jobb, men det blir inte bättre, snarare tvärtom.
Börjar frysa.

På kvällen stiger febern. Den stiger och stiger.
Till slut bara skakar jag av frossa och lägger mig i soffan.
Då känner jag att jag inte vill få luft!

Men vad är det här?
Sätter mig upp och får lite lättare att andas. 
Käkar febernedsättande och tycker synd om mig.

Vad händer?
Varifrån kom det här?

Hos läkaren, nästa förmiddag, tar det henne två minuter att konstatera 
lunginflammation.

-Va? Men jag har ju inte varit förkyld ens! Lite risig jo, men ingen förkylning! 
Jag har ju bara försträckt mig lite?
Lunginflammation? Du skojar?

Det gör hon inte.

*

Jag har aldrig haft lunginflammation förr.
Jag har väl tänkt att det är något som barn och gamla tanter råkar ut för.
Och gubbar för den delen.
Att man måste vara förkyld innan.

Men här sitter jag och andas ytligt och har lovat ta det lugnt.
Det skall inte bli så svårt.
Varje andetag känns och om jag blir ivrig, som nyss, och gick efter posten så står svetten i 
pannan som om jag löpt en bättre runda.

Ser planerna för veckoslutet smulas sönder.
Och har lite svårt att ta till mig att det jag trodde var en försträckning 
visade sig vara något helt annat.

Får en påminnelse igen om hur viktigt det är att värdesätta att man är frisk.
Även om det här går om på en vecka eller så, så har det fått mig att lite stanna upp och tänka.

Hur viktigt det är att man är lyhörd på sin kropp.
Jag var inte det, jag trodde min trötthet berodde på stress 
(kan ha med det att göra att mitt immunförsvar är nedsatt och att jag därför åkte på en lunginflammation) 
och att det onda i sidan berodde på överansträngning.
Utan den där febern skulle jag nog aldrig sökt mig till läkare.

Nu är det bara att vänta att penicillinet gör sitt och under tiden sitta och titta på när 
granntanten bakom staketet bökar på i sin trädgård. 
Jag blir andfådd av att bara se på!

Så tokigt det kan gå!


2 kommentarer:

Himmelstäppan på smultronbacken sa...

Stackars dig som blivit krasslig, otäckt med lunginflammation, men förhoppningsvis hjälper medicinen ganska snabbt!
Vilken gullig "kompis" man möts av på din sida nu!
Hoppas vilan gör sitt så du snabbt kryar på dig igen.
Kram Åsa

Grynbär sa...

Oj nej! Hoppas du snart känner dig bättre!!