SKYMNINGSLJUS...

...har fått lämna skogen för trädgården. Den har blivit riktigt styvmoderligt behandlad 

med en gräsmatta som fått växa hejvilt och minsann utnyttjat situationen.

Den varma hösten med lagom med regn har ju gynnat den, om man säger så.

Känner mig lite vilsen. Jag har ju alltid älskat det här med trädgård. 

Men det är som om det krupit in i ett latent puppatillstånd i det. 

Det kanske så livet är? Något får ta ett steg tillbaka för något annat.

Just nu lockar skogen, det vilda, mig mer än det tämjda.

Det har varit så en tid.

Talade här för en tid sedan med en väninnan sedan...ja, tidernas begynnelse.

Hon och jag vaknade till för det här med trädgård ungefär samtidigt.

Och vi var så himla ivriga! Allt, allt måste provas, testas, smakas.

Det är ett kvartsekel sedan. Men nu känns det annorlunda.

Nej, vi har knappast genomgått allt en trädgård har att bjuda på, 

men just nu känns det bra med en liten paus från det. 

Det känns lite som ett svek mot min nuvarande trädgård, men den klarar sig.

Den finns även utan mina planer, utan min ständiga närvaro, utan...mig.

Jag klipper gräset. Och vattnar blommor i krukor. 

And that's it. For now.

Senaste natt var en fullmåne-natt.

Den var kall. Natten.

Vaknade till silver i gräsmattan och glitter på hustaken.

Kände att jag blev lite tagen på säng av det där.

Vi hade ju sommar just?

Det var ju precis här innan som mjölkörten, rallarrosen blommade lite varstans.

Går en sväng med hund och grabb på kvällen.

Nu ser rallarrosen ut så här:

Vinden biter i oss. När vi går där längs havets strand faller årets första

snöflingor. Vattendrypande och tunga, men ändå definitivt snö.

Vi sträcker ut våra tungor och fångar några blöta flingor.

De smakar kallt. Så där som snö skall.

Och ändå känns de som inkräktare i en årstid där de inte är riktigt välkomna än.

Jag vill stänga fönstret till sommaren, men inte öppna dörren till vintern.

Inte än.

Men vem är jag att bestämma?