VEM BRYR SIG...

...om hundra år?

Råkade på en artikel häromdagen som handlade om vad människor mest ångrade på

sin dödsbädd. Det är australienska sjuksköterskan Bronnie Ware som jobbat på ett

hem för människor som är döende. Hon lyssnade på sina patienter/kunder...människorna,

och skrev en bok om vad döende människor mest ångrar.

(The top five regrets of the dying heter den).

Den mest vanliga orsaken till vad man ångrade sig var att man inte uppfyllt sina drömmar.

Att de lyssnat för mycket på vad andra tyckte, genom hela sitt liv, och inte gjort som 

de själv velat.

Nu finns det ju en del viktiga personer i vars och ens liv och deras åsikter väger säkert tungt. 

Och så skall det förvisso vara. 

Men rätt ofta tror jag på att man låter just "man" styra

vad man gör, hur man skall tänka, vad man skall tycka.

Vad skulle folk säga?

Är det så?

Eller när har du senast gjort något som skapar förundran och oförståelse i omgivningen, 

bara för att?

Bara för att det är något du vill. Även om det är lite...udda? 

Något som får ögonbrynen att lyfta sig hos någon.

 Har kanske själv haft den goda turen att jag med modersmjölken redan fått någon form av 

immunitet mot "vad skall andra tänka"-tänket.

Det har varit hemskt skönt. För egentligen bryr jag mig inte. 

Vad andra tänker.

Någon gång har jag tänkt att det är bland det viktigaste och värdefullaste

jag fått med mig på min vandring.

Det ger en märklig känsla av...frihet?

Lite beklämmande läser jag i artikeln att det var den alldeles överlägset vanligaste

saken man ångrade. Där på dödsbädden.

Att man inte levt sitt liv som man velat, utan levt ett liv som andra förväntade att man skulle göra.

Det är rätt sorgligt!

Jag har en tonåring här hemma. Ni vet den där åldern när man helst skall vara precis

likadan, helst en klon av alla andra.

Jag har väntat på när det skall komma tjat om ....när alla andra har, alla andra får, alla

andra...blablabla.

Det har inte kommit.

Förde det på tal här en kväll. Om han, grabben, känt att han måste vara på "ett visst sätt".

(Ni vet sådant där tonårsmamma-barn-samtal som man får för sig att man kanske borde föra...)

Han tittade helt oförstående på mig.

- Varför skulle jag bry mig om vad andra tycker? Det har du ju inte heller aldrig gjort! 

 Jag måste medge att jag blev lite förstummad.

Utan att jag ens varit det minsta medveten om det hade jag (tydligen) förmedlat något vidare.

Något som jag själv fått mig tilldelat.

Att inte bry sig, eller att inte bry sig om (vad andra tänker) är två nästan motsatser.

Jag bryr mig faktiskt en hel del om människorna i min närhet. 

Hör till de där som helst vill att alla skall ha det bra och kan oroa mig en hel del när så inte är fallet.

Men jag orkar inte bry mig om vad människor i min omgivning har för åsikter om 

hur jag lever mitt liv, 

vilka beslut jag tar och vilka val jag väljer. 

Lika lite bryr jag mig om hur andra lever sina liv.

Men jag bryr mig. Om. Människorna.

Det är skillnad.

Jag vet inte....förmodligen kommer det att vara en hel del ändå som jag ångrat att jag inte gjort den dagen det är min tur att se tillbaka på mitt liv.

(Kanske en del att ångra som jag gjort - men det tar vi en annan gång...;))

Men vad som gör skillnad är att välja med hjärtat när tid är.
Att vara sann mot sig själv.

Sedan tror jag att det spelar mindre roll vad "grannen" tror.

Om oss. Om dig och mig.

Jag tror det gör skillnad - inte för "grannen" men för oss.