…ja, jag har nog inte varit så mycket för tomtepynt eller pynte-tomtar
någonsin. Ibland har jag funderat om man borde börja samla
på tomtar, men så har det liksom aldrig riktigt tagit fart.
Däremot tycker jag väldans mycket om tanken om tomtar.
De som i min fantasi bor under en stubbe och pilar fram och tillbaka
och gör gott för djur - och för människor också om de varit hyggliga.
Människorna vill säga.
En liten tomte har ändå fått krypa fram ur vrårna och
har skuttat upp och placerat sig under myrtenträdet som
en riktig liten tjuren Ferdinand.
Där står han och trampar i mossan och ser så filurisk ut
att jag nästan inte riktigt förstår mig på honom.
Under många år förde han ett synnerligen tillbakadraget liv
i min skrivbordslåda på jobbet.
Till julen brukade han få för sig att rulla fram bland
stämplar, gamla visitkort och torkade tejprullar och
göra mig påmind om hans existens.
Då fick han komma fram och sitta vid min dator och plira på
kunderna som kom och gick i en månads tid.
Sedan var det dags för honom att åka ner i lådan igen.
Så har han levt nu några år. Elva månader i lådan. En på bordet.
Han kom till mig som gåva av en
vän, tillverkad av en lokal keramiker, så jag känner ju till hans
stamtavla rätt så bra!
Och nu har han då fått komma hem till mig.
Jag kommer ju att stänga ner mitt arbete som det varit de
senaste tio åren från nyår och jag tänkte lite att
det kunde vara läge att redan nu presentera den nya livsmiljön
för Den Ensamma Tomten.
Det kan aldrig vara bra för tomtar att efter sin månad i rampljuset
på jobbet stuvas in i en helt främmande låda.
Möjligen med andra julvarelser - bevars.
Så här får han sitta nu.
I mossan under myrtenträdet och känna in sig
på allt det nya.
Kanhända han inte alls åker in i någon låda efter nyår?
Kanske han får börja ett nytt liv han med?
Som året-om-tomte?
Så där som jag tror att tomtar egentligen är.
Mer än bara julpynt…...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar