Jag har tappat en vecka.
Ännu igår var jag helt övertygad om att det är liksom fanns ännu ytterligare
en hel vecka innan julveckan.
Men Så Är Det Inte Alls.
Har så mycket ikring och om att jag inte riktigt har koll på dagarna.
Ur den där arbetssynvinkeln så avslutar jag ju en era genom att
kontakta kontakter, kunder och kolleger, som jag känner att jag vill kontakta
innan jag sadlar om. Mina dagar går till det.
Och på kvällarna planerar jag för det kommande.
Fixar biljetter till mässor, resebiljetter, hotell, testar betalterminaler - förvisso nu först för sonens
behov inför julgransförsäljningen, men man vet ju aldrig - om man behöver det själv
en vacker dag!
Ansöker om stipendium och planerar upplägget av boken-to-do.
Snurrar ihop lite chokokonfekt som ser tusen gånger mer avancerat ut än det är.
(recept kommer…!)
Gjorde ett fåfängt försök att fota en bok som jag fick häromdagen.
Och det gick sådär - får snällt vänta till veckoslut och hoppas på
ens lite mer ljus.
Frustrerad på avsaknaden av ljus så
testkör jag lite tilläggsljus för fotografering i detta eländiga ingen-snö-mörker.
Och ja…det är inte så konstigt att man tappar bort en vecka eller två.
Längtar efter snö.
Inte för snön skull i sig - inte för kylan - men för ljusets skull!
Och skulle jag nu dessutom ha småbarn som jag skulle vilja erbjuda allt det ljuvliga
som hör julen till…ja då skulle jag nog nu börja känna av lite svettpärlor
på överläppen.
Jag gör det lite ändå.
Men inte alls hur jag kände det för dryga tio år sedan…då ungarna var semi-små.
*
Läste ett mycket bra blogginlägg om hur vår julstress de facto är våra barns julminnen.
Och är det verkligen så vi vill att det skall vara.
Och hur varje förälder kanske kunde ta sig en liten funderare på
hur och vad som är viktigt - på riktigt.
Lägger länken till bloggen HÄR för dem som vill läsa (på finska).
En gång i livet, då jag hade både tid och möjlighet, så gjorde jag
julen en gång enligt alla konstens regler och enligt alla gamla
traditioner och hemlagat och -bakat och -fixat och -grejat.
Och det var alldeles underbart för jag hade möjlighet.
Men den där ena gången räckte för en låååång tid.
Efter det fuskade jag bara jag kom på att fuska utan att det nu smakade fusk
alltför mycket.
Och ändå…fast jag lärt mig fuska och verkligen på något plan upplever att ingen bryr sig…
Skall jag varje år behöva känna av en
liten julstress även om jag inte egentligen behöver?
Bara för att den på något sätt finns i luftens partiklar och smyger sig in
under huden genom luften man andas, vattnet man dricker, bilder man ser,
ljud man hör.
Eller är det bara ett spöke från det förflutna?
Inte bara mitt förflutna, utan släpar jag också på en prestationsångest
som sträcker sig generationer bakåt?
Idag är det Anna-dagen.
I tiderna skulle man ha koll på vissa saker per idag:
Annadagen
I allmogesamhället inleddes några viktiga julförberedelser denna dag: julölet provades, lutfisken lades i blöt och det var dags att ta itu med jultvätten och julbaket och börja stöpa julljusen.
Så även om vi har tagit ett enormt steg från allmogesamhället,
så finns det minsann en massa bojor som vi släpar på fortfarande!
För vi vill så gärna erbjuda allt det vackra julen varit
typ de senaste 150 åren.
På en gång. På samma jul.
På något sätt vill vi bjuda på både våra farföräldrars, våra föräldrars,
våra egna och våra barns barndomsjular på en gång.
*
Och så skall det ju gärna vara vackert!
I fjol kom det ändå snö på julaftonen.
I år är även DET en sak som man får gå och stressa för.
Tänk om det INTE kommer snö till jul?
*
Och jo, jag är just en sådan där väldans typisk ambivalent 'julmänniska'
som inte riktigt vet om jag helt tokälskar julen eller
bara…
…kunde vara utan den?
Om jag bara älskar tanken på jul - och njuter av tiden i början av advent?
Eller om jag verkligen är sådär all-in hela vägen och av hela hjärtat?
Vet ni - jag vet faktiskt inte!
För så många år har jag gjort så mycket på autopilot för att det
förväntats av mig och för att jag faktiskt ärligt nog velat bjuda på
det vackraste julen har att erbjuda.
Skall man vara ärlig tror jag rätt många känner lite som jag.
Att man gör jul för att.
Och inget fel i det.
Det är ju jul bara en gång om året!
Men oberoende så känner jag mig en decembervecka fattigare…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar