…i hemmet medan regnet vräker ner mot fönsterrutorna.
Sitter vid frukostbordet och tittar ut genom dropparna.
Det får gatlyktorna utanför att glittra som små oregelbundna
prismor utanför mina fönster.
Det är rofyllt på sitt sätt.
Det är inte jul precis, men det är stillhet.
Tassar med bara fötter över slitna plankgolv, känner
inte ens lust att plocka fram sockorna då det är
flera plusgrader därute.
Plockar lite här,städar lite där, tänder lite ljus
kokar en fudge som inte blev som den borde och
inser att det knappast stör någon.
På det sättet är det också ganska stilla och skönt.
I ärlighetens namn har jag inte ens julpyntat så mycket.
Absolut inte för att jag skulle ogilla julen - tvärtom.
Jag är en riktig julmänniska, men märker att
julattributen ändrar från år och från livssituation
till annan.
På sitt sätt känns det levande och pulserande
att jultraditionerna också är virila och formbara.
Men just i år så känns det inte så viktigt med all-in.
Eller det känns o-viktigt, fast på ett bra sätt.
Det har funnit år då jag flämtat mig genom adventstiden
och andfådd undrat om man ens vet sitt eget namn efter jul.
*
Nu är det nästan sakralt lugnt.
Men så har jag också kanske lärt mig att släppa
på kraven. Kraven som ingen annan än jag själv
ställt mig. Ribborna som jag själv höjt år för år.
Tokigt nog.
Nu är jag gammal och vis nog att bara gå sakta
genom adventstiden och julen.
Det får bli som det blir.
För det är faktiskt ingen större katastrof om något inte helt
blir som man tänkt sig.
På något sätt blir det nog fint ändå.
Man har ju det där lite i ryggmärgen, efter alla dessa år.
Att fixa till lite jul.
*
Och här sitter jag, i stearinljusens sken.
Med lite kalla fötter mot det slitna plankgolvet.
Kanske sockor ändå hade varit en god idé?
Kanske hade sockor gett den rätta planera-julen-stämningen ändå?
Sådant där är fast vid så lite.
Ni vet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar