ÅRLIGT FARVÄL...

...och så var stugan klar för vintern.

Känner alltid ett visst vemod när det är dags att bära in alla utemöbler, tömma krukorna, gå igenom skafferiets innehåll, ta hem en del, försluta det övriga i mösståliga burkar.

Plocka hem borddukar, lakan och solblekta handdukar för en sväng i tvättmaskinen.

Inget underligt, men ändå känner jag varje år mig lite sorgsen.

Eller inte sorgsen direkt, men lite...dämpad på något vis.

Det är som om man nu riktigt på allvar satt punkt för sommaren.

Utemöblerna radas snyggt på varandra, båten dras upp, frysen avfrostas.

Ved bärs in för eventuella sporadiska besök under vintern, så det är lätt att få eld i spisen.

Vassen rasslar, och böjer sig i blåsten.

Tusentals gäss har samlats i viken i väntan på lämpliga vindar.

De tjattrar, väsnas.

Snart tystnar även det.

Vassens strån kommer att brytas ner av is och snö.

Nästa gång jag kommer hit kanske stranden ligger där naken och blottad.

Blåsten från havet rufsar om i mitt hår, kryper in under mina tjocka tröjor.

Inne i stugan är det brasvarmt och doftar lite rök som rykt in.

Men bara lite. Mest doftar det bara stuga.

Sover med fönstret på vid gavel. Det fönstret som är ut mot havet, precis där utanför.

Lyssnar på vågornas eviga kluckande. 

Vassens rassel. 

Och rävens skall.

Jag kommer att sakna.

Jag kommer att längta.

Jag kommer att vänta.

När jag kör hemåt längs smala sandvägar ser jag uppochnervända krukor, igenbommade verandafönster, uppdragna båtar hos var och varannan sommargranne.

Där lämnar vi nu våra stugor - att sova sig igenom långa vintermånader i väntan på stunden då isen i viken börjar röra på sig. Solen smälter snön och sjöfåglarnas ljud igen 

kommer att höras mellan klipporna.

Jag tycker inte om avsked eller farväl.

Jag är så jävla dålig på sånt! 

Jag klarar ju inte ens av att stänga en stuga för vintern utan 

att bli sentimental och vemodig...

*suck*