PÅ SIN EGNA GREN...

Gårdsplanens hackspett och jag har något gemensamt. Vi har våra favoritplatser som vi återkommer till gång på gång. Även här hemma. Jag kryper upp i kökssoffan, drar köksbordet tätt intill, sätter mig i skräddarställning och öppnar datorn, börjar skriva. Då är jag så hemma jag kan bli.

När jag går en sväng i trädgården, den ack så grå och slaskiga, 0-gradigt snöiga. Då är det ofta, ofta på den här grenen jag ser hackspetten. Här är den så hemma den kan bli. Om nu fåglar är hemma på det sättet. Kanske inte. Men om, så skulle det här vara bästa platsen - den egna grenen.

Eftersom jag i år, denna vinter, mer än någonsin följt med fågellivet i min trädgård så är det roligt att märka att det börjar krypa fram vissa typer som återkommer och återkommer. 

Hackspetten är en. Väntar på att få börja höra den ttrrrrrr:a på elstolparnas metallhattar så småningom bara det blir lite, lite, lite mer vår. 

Sen finns de här två. Bill och Bull, Kling och Klang. 

Det finns en hel del kajor här omkring, men det är sällan de tar och landar här i trädgården. Det ser liksom kråkorna till -det här är nog mest deras revir. Men så har vi de här två då.

Som trotsar det av kråkorna utfärdade förbudet och landar glatt för lite mellanmål nu och då.

Men de är alltid två. 

Och så har de lite den taktiken att en vaktar när den andra äter och vice versa. Jag är ju lite svag för kajor för att vi fött upp en och annan kajunge, och för att de är så underbart påhittiga - och smarta. 

Men Kling och Klang, livslevande i min trädgård en lite grådaskig vinterdag. Den första i februari, faktiskt. 

Men så där i övrigt har veckoslutet lindrigt sagt varit utan större aktivitetstoppar. Och bra så. Kände att jag redan en tid släpat på en trötthet som skulle tjäna på att bli bortvilad. Helst försvinna för gott. 

Så här har det sovits långa morgnar, käkats grönt och tassats makliga promenader och gjorts allt för att jaga tröttheten bort, bort. Det har gott så där….Lite nog, men någonstans kan jag inte helt strunta i den vetskapen att veckan som kommer tidvis är fullbokad in på minutnivå. Och jag tycker inte alls om det! 

Jag hör till dem som inte alls upplever mig speciellt taggad av att veta att jag redan sålt alla mina minutrar. Det kväver mig och ger mig inget rörelseutrymme alls för att vara spontan och innovativ och flexibel. Och produktiv. Jag bara…gör. Betar av. Lite som en maskin…

Mina chefer spinner säkert lite då de tittar i min kalender som lyser fullbokat röd som en hackspetts stjärt i vinterdagen, men men…Måntro inte här gäller samma som med det mesta. Lagom är bäst.

Och jag hör till dem som är som bäst när det är lite lagom. Då det finns rum att andas och så.

På fredagen så hade jag en sådan där skön avslappnande stund. Jag gick till frissan.

Och jo, det sker rätt så sällan i min värld. Eftersom jag har (haft) rätt så långt hår så behövs det inte så ofta tas till saxen precis. Att min frissa, och ibland också min övriga omgivning, kunde tycka att ett besök lite oftare skulle vara att föredra, är sedan en helt annan historia.

Nå, hur som helst. 

För ca ett år sedan gick jag ju in för "projektet-going-grey". Det går…ja, det går.

Jag är kanske inte alls så gråhårig som jag hade hoppats på (jo, ni läste rätt). Det blev liksom mer peppar än salt, om man utrycker det så. Hade hoppats på lite mer salt - faktiskt.

Så nu hade jag en utväxt av mitt-alldeles-egna hår, som innehåller en hel del salt, men mest peppar ändå, och en halv kalufs av blekta ränder i olika nyanser. Såg jag mig i spegeln med mina riktigt kritiska ögon, så var det lite som att ha två frisyrer, två olika "hår" på samma skalle. Inte speciellt fint...

Och eftersom man ju inte kan "färga" naturligt grått - och hela tanken här har ju varit att slippa dessa eviga färgningarna, så…*hjälp*….fick frissan rätt fria händer och numera har jag mycket kortare hår än på galet länge. Det blidde så, ja...

Det känns märkligt. Främmande. Nästan så jag hajar till när jag ser mig i spegeln. Fint - men mycket annorlunda.

Och sedan i morse…Efter en natt med gudomligt många timmar välgörande sömn vaknade jag och tassade ner på frukost. Och kastade en blick i spegeln…

- Just det ja! Nu mindes jag precis varför jag kört långt hår så länge! Har man självlockigt hår så kan man glömma det där med att det skulle frivilligt lägga sig på det sättet som frissan hade tänkt sig! Nej, då…efter en tur-retur till fjäderholmarna ser hårlurvet just precis ut som….hårlurv. 

Ett bångstyrigt långt hår är liksom ändå lättare att leva med. Aj, att det förklarar alla dessa år med ponnysvansar och slarv-upplagda hår. Jo, just det, om ni trodde något annat…?