De senaste två åren har jag inte haft något riktigt stort fotoprojekt på gång. Inte sedan min bok om skogen blev klar i slutet av 2019 så har jag haft några projekt större än diverse fotouppdrag och artiklar till diverse tidningar. Men inget sådant som spänner över tid.
Efter boken var det ganska tomt i den kreativa kistan. Mycket vardagliga grejer kom in i bilden som tog mer tid och fokus från det kreativa. En tid var jag ganska nöjd med att bara vardagsfota, hit till bloggen, till min årliga familjebok, till fejan och Instagram. Men redan tidigare i höstas kände jag att det skulle vara läge för ett större helhetsprojekt, få något som spänner över tid att bita i.
Nyåret som närmar sig väcker alltid lust till rensning. Hör kanske inte till dem som varje januari börjar "ett nytt liv", men en viss nystart blir det ju ändå. Och att ge mig själv mer tid ute i naturen - ensam - är något jag tänker ge mig själv. Njuter så otroligt varje gång jag fått iväg mig själv och min kamera på en upptäcktsfärd i naturen.
Att möta naturen ensam är en slags terapi och retreat som är svårslaget.
Givetvis är det skoj också att åka med en grupp eller med en kompis på fotoutfärd, men de mest meditativa stunderna - och de mest kära bilderna - föds i ensamhet. Jag vet inte varför det är så, men det är. Kanske därför också skogen varit mig ett så kärt foto-objekt. För där rör jag mig oftast ensam, där möter jag naturen - ensam.
Bilden är något missvisande. Den är inte tagen i skogen, utan från min balkong under en kafferast i jobbet för någon dag sedan då det ännu var frost och kallt. Vacker vinter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar