Det var ju med en viss bävan och med tankar om ifall det alls är
lönt att anlägga en trädgård därute i skärgården med den stora
skogen som andra granne. I ett synnerligen tätt hjortområde.
Och också i övrigt rätt utmanande växtplats.
Ni vet, kallt, blåsigt, skuggigt, sur jord, nordligt läge.
Alltså man känner ju hur en hel del växter skulle springa undan på sina
späda rötter av bara förskräckelsen - om de kunde, vill säga.
Allt för att slippa bosätta sig i den här trädgården.
Många känner ju redan till ämnet Trico Garden som skall hålla
hjortarnas ivriga käftar borta från ätbart i trädgården och det har ju funkat
överraskande bra. Typ det sista jag gjorde innan jag packade ihop stugan
för vintern var att gå en sväng med sprayflaskan och dränka det mesta i
Trico Garden. Osäker var jag dock om det skulle hålla dem på avstånd
en hel vinter.
Men det såg rätt lovande ut. Mest orolig var jag för min idegranshäck.
Jag hade lämnat två små idegransklot året innan oskyddade i det som
skulle bli rabatter och de var totalt ner-gnagade. Visst, idegranen skjuter ju nya skott,
men den är inte den mest snabbväxande så att mötas av en ner-tuggad idegranshäck
på dryga metern var inget jag ville mötas av.
Och den hade klarat sig. Visst hade ivriga hjortmular varit där och smakat lite,
men lämnat resten i fred. Det enda de hade smaskat i sig var
några prydnadsgräs och det är ju ingen fara - de kommer igen.
På tal om det här med hur man tänker på saker och ting från sin egen barndom.
I min barndomsträdgård, som för övrigt var en ganska karg tall- och begsträdgård,
växte det rhododendron. De blev med tiden gigantiska och som barn kunde jag
krypa in under deras grenar och ha en koja där.
Men har alltså inte planterat 'rhodon' i någon av mina trädgårdar - innan nu.
Här i skogsträdgården står ett par stycken och väntar på att få växa till sig.
Och just idag när jag möttes av dessa städsegröna knoppiga typer undrade jag lite
varför jag väntat så länge? Kanske trädgårdarnas väsen inte förrän nu kändes
välkomnande för en rhododendron.
I övrigt kändes vårens knoppbildning rätt så långt borta.
Det låg en tät dimma över havet, stundvis regnade det
rätt ymnigt och det var så mycket snö kvar i skogen att jag
vågade inte köra riktigt fram till stugan, utan fick lämna den ett stycke
ifrån och kånka grejerna till stugan genom porösa snöhögar.
Våren kändes rätt så avlägsen, även om jag kunde
höra genom dimman ett sångsvanpar som trumpetande flög
över viken.
Men det är faktiskt vårdagjämning i dag och Finland har för nte gången utsetts
till världens lyckligaste land. Och bara för dessa faktum kan man ha ett visst
överseende över att utsikten från stranden var smått...grått.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar