DESSA STUGDAGAR...

Faktum är att det hänt mer här på stugan än man kan ana när man ser sig omkring.

Hunden har löptid och är allmänt "svåra-Aida" med hela sitt väsen. Hur man nu sedan förklarar det fysiologiskt eller psykologiskt vet jag inte, men hon spelar sin roll med bravur. Hon är Svåra-Aida.

Hittade ett par möss-lik. Då de ännu var levande hade de krupit in i sjökortet som stod rullat i en kartongrulle och dött en ensam död där. 

Mössen var inte där i dödsfällan samtidigt. Det behöver man inte vara speciellt bevandrad i det biologiska eller morfologiska för att inse.

Det första mössliket hade redan blivit ett skelett, 

med en samling likmask-skal eller något larvliknande som torkat omkring sig. 

Den andra som ramlat in hade nog dött rätt nyligen. Den var helt igenkännbar som ett möss än.

Jag brände upp sjökorten. 

Dags att övergå till de digitala - de kissar inte mössen ner - och inte går de och dör i dem heller.

Optimistiskt gick jag ut i skogen för att plocka svamp. Det var inte med någon större svampskörd jag kom hem med. De flesta (och minsta) kantarellerna plockade jag på vägen ner till stugan.

Små och torra är de, kantarellerna från vägen, men med risk att man kör över dem med bil

så känner jag att det är läge att plocka dem nu. 

I övrigt brukar jag vänta tills de vuxit till sig lite mer än att hattarna är så där knappnålsstora. 

Kom att tänka på berättelsen om rågrannen här som i tiderna lär varit ute och plockat alla pyttesmå

kantareller då en sommargranne kom på honom och undrade om det inte skulle vara klokare att

lämna kantarellerna för att växa till sig lite mer varpå skogsägaren svarat:

- Nej så fan heller, då kommer bara allsköns sommargästerna och plockar dem.

Hmmm....ja. 

Verkar som om skogens gula guld triggar upp känslorna lite.

Själv fick jag komma hem med en rätt så sparsmakad svampkorg.

Någon annan hade nog hunnit före mig.

På utetuppen har getingarna fått till en riktigt fin "trasmatta" i sitt bo. 

Boet är redan stort som en knytnäve. Undrar bara varifrån dessa gula och rosa ränderna

kommer? Getingar samlar ju in sitt byggmaterial från murknande träd, men här i närheten finns inget som är vare sig rosa eller gult. Hur som helst...fin koja har de.

Men det är int heller det som är det stora som hänt.

Jag har också bytt ut min kamerahus precis innan jag åkte ut hit. Det känns 

extra skoj att laborera och försöka hitta alla reglage och knappar och knäppen på

den nya kameran, men inte heller det är det stora.

Min gamla kamera hade blivit lite seg och lydde inte längre "kommandon" i manuellt

läge som den skulle. Hade redan en tid funderat på att byta ut den, så det här

blev nu bara droppen, så att säga. 

Men inte heller det är det stora.

På kvällarna har vi suttit på terassen och pratat eller bara varit i en skön och bekväm tystnad.

Det är också en värdefull sak - att kunna vara i tystnad - utan att det blir besvärande.

Egentligen är det väldigt få människor som jag kan vara i den tystnaden med. 

Även om jag gärna pladdrar på i sällskap, och lyssnar likaledes, så är

det nästan lite magiskt med dessa människor som man kan tiga med utan att det blir pinsamt.

Jag älskar dessa kvällar när något händer över viken. Nu var det gråhägern som 

seglade förbi. Den hade gärna nog stannat till i viken, men svanpappan var av annan åsikt.

- I min vik landar man inte obestraffad, meddelade han väsande som bara en arg knölsvan kan.

Och hägern förstod. Och drog vidare.

Men inte heller dessa lite oväntade naturupplevelserna är det där nya.

*

Nej, vet ni det är något så banalt som att jag äntligen, 

efter utmattningen som drabbade mig i vintras och som jag släpat med mig en längre tid innan det,

åter igen kan läsa.

Alltså kan läsa som en roman, eller en längre text överlag, som att kunna koncentrera mig

långa stunder på bara det. 

DEN lyckan. 

Att vara ute på andra sidan av utmattningen där det återigen är njutbart att 

försvinna in i en skriven text. I en bok. 

DET är det stora.

Jag är tillbaka i det jag en gång var.

I att ha lugnet och den där magiska ron i själen att verkligen dras in i skriven text.

Det är stort - för mig!