...ja det är den tiden på året då skogspromenaden är så där extra givande.
Gick ut i skogen med en korg för det har ploppat upp bilder på kantareller
på diverse sociala medier och lite hoppfull gällande det skuttade jag iväg.
Dessvärre lyste kantarellerna med sin frånvaro på alla mina "säkra" kantarellställen,
så jag tassade tillbaka och bytte ut den glesa korgen mot en bärhink.
Hunden var salig!
Hon ä l s k a r blåbär och äter mängder från riset när vi är ute i skogen.
Och i år finns det att dela med sig av.
Blåbären är både många och stora.
Medan jag gick där och plockade så tänkte jag att det borde nästan
vara lag på att gå ut i skogen en dag, i alla fall en stund och plocka en liter
blåbär. Skulle jag vara läkare så skulle jag ordinera en timme blåbärsplockning till
varenda en kotte som skulle klara av att gå i en skog.
Det är så skönt för själen.
Inte precis då när man ger sig ut kanske. Inte ens för mig.
Men när man sedan går där i tystnaden och plockar och plockar,
lite monotont petande. Går lite på måfå hit och dit för att hitta ett fint
bärställe. Glor på marken. Lyssnar på tystnad.
Händerna som mekaniskt lägger bär till bär till bär.
Då händer det något mellan öronen.
Det blir liksom lugnt och ett ro lägger sig.
Det går inte att förklara - det måste nog bara upplevas.
Så om du bara har möjlighet, gå ut i skogen.
Plocka bär till en paj. Eller mer.
Andas djupt och ta vara på den stunden då hela fokus
är på att lägga bär till bär och låta tankarna forsa fritt.
Det kan låta banalt, och kanske du, som jag, hatade bärplockning när
du var barn eller så. Men ge det en chans.
Något väldigt skönt sker i själen där bland riset.
Bakade en paj. Med knäcktäcke.
Det sjönk enkelt ner i diverse magar.
Det finns så många sätt att älska blåbär på.
Att plocka dem är ett.
Det finns fler!
Som paj, och smoothie, och mer paj...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar