Kan inte låta bli. Jag vet ju att det inte är så stor idé, men jag gör det ändå.
När jag bäddat klart med rena lakan i hela huset, plockar jag in en bukett, knipsar
någon kvist här och där. Plockar fram den där gamla vasen som jag släpat på sedan
barndomshemmet. Genom otaliga flytt. Men den bär på den där
rätta känslan av sommar för mig.
Man bär ju på sina barndomsminnen, endel bleknar inte ens
speciellt mycket under åren som går.
Man kan plocka fram dem, blåsa det värsta dammet bort, och
så är man liksom på nytt där. Där minnet en gång föddes.
Schersmin bär på ett sådant minne för mig.
När jag var barn hade vi en sådan där 70-tals trädgårdsgunga med knallblått plasttak
och brokiga blommönster på sittdynorna.
Den riggades varje sommar upp framför en gigantisk schersminbuske.
Den hade dubbla blommor och doftade helt, helt underbart.
Fanns inget bättre än att krypa upp i gungan med en filt och en bra bok och
ligga där och sakta gunga i en aning av söt blomdoft.
Humlor och blomflugor som surrade ikapp.
Och dagarna som gick som dagar går när man är barn.
*
I år dåsar jag minsann inte i en gunga precis, hänger mest på
en stege och målar. Målar mellan regnskurarna vill säga.
Regnskurarna som duggar tätt, om man vill uttrycka det artigt...
Men det skall väl bli nåt som blir klart framåt sensommaren,
får man hoppas i alla fall.
Men nu är tiden för schersmin.
Plockar in en ny kvist för att lägga på mitt nattduksbord.
Bara för att få vakna till den milda doften.
Den av schersmin och den av nytvättade lakan.
Svårt att välja vilken som är bättre - egentligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar