...även under hemresan valde jag mindre vägar även om det ibland händer när jag börjar ratta hemåt och någon liten reströtthet börjar märkas att lusten att bara ta de där största motorvägarna börjar kännas lockande.
Men jag höll mig. Nästan till slutet.
Från Heinola blev det sedan motorväg hem.
Men innan det så blev det lite kurviga vägar bland en och annan sjö.
Kom faktiskt på att här i de här landskapen finns en naturpark som absolut skall besökas senare i höst.
Så den skall jag återkomma till. Både här på bloggen och i verkligheten.
Medan jag körde så kom jag att tänka på att det är väldans sällan man får se kor ute på
bete - även här bland de små sandvägarna alltså.
När vi sedan äntligen såg några kor ligga och ha de ko-skönt i hagen blev jag
liksom glad i hjärtat. Äntligen några kor som har det som kor skall ha det...
Men de var inte många. Kor i hagen. En sevärdhet nästan.
Visst är det beklämmande?
Och det är knappast så att detta dussin kor producerar all den mjölk och ost vi
äter? Nej naturligtvis inte. Och jag tycker verkligen synd om resten som aldrig får gå ut...
Nog är det ju såhär en ko borde få leva?
Det borde vara självklart...
...men det är det ju inte.
När såg du senast en frigående kossa?
Funderar på det medan jag rattar in på motorvägen på väg hem.
Ja, från motorvägen ser man ju inte så mycket alls. Landskapet blir
på något sätt stumt när man susar i 120 förbi.
*
Men man kommer ju fort hem...
Hem till clematisen som blommar i krukan i väntan på att pergolan skall bli klar.
Och vi är på slutrakan nu! Wohooo!!!
Eller slutrakan på det sättet att stengolvet skall läggas i morgon!
Vad vi nu gjort är att lassa sand, och mer sand och ännu mer sand!
Målade hela pergolan ännu ett sista varv innan stenarna.
Varmt, svettigt och ännu varmare blev det, men nu ligger sanden där,
packad och stampad i väntan på att få sin yta av sten.
SEN, sen, sen är det dags för lite champagne känns det som.
Vi har jobbat på en hel del här på gården i sommar,
men det känns som om pergolan är den som fått mest synlighet för den är ny.
Att måla ett helt hus, och att renovera fönster det är mindre synligt även om
arbetsmängden varit mångdubbel.
Det är pergolan som syns. Och det är den jag längtar efter mest.
En oas i oasen att vara i.
Något fint att komma hem till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar