...ja, man kunde ju tänka att vad är det jag ojar och vojar mig över skrivkramper
hit och dit. Har jag inget att säga så kan jag ju bara låta bli att skriva, eller hur?
Alltså här på bloggen.
Det är bara det att det är så skönt när fingrarna får dansa över tangenterna,
när tankarna kommer och ord läggs till ord, blir till text.
Bara den processen är så skön! Och egoistiskt så vill jag inte vara utan den.
Men ibland vill tankarna bara inte gå i de där fria banorna som
skapar sköna meningar.
Lite som så där idag. Eller nu. Mina tankar
vill mest bara påminna mig om att gå och byta rena lakan i sängen.
Jag borde också gå ut och fota ett murket källarfönster, maila det till
ett byggnadsvårdarföretag och kolla om de skulle ha ett liknande.
Borde minsann också stryka lite kläder, och katten borde borstas.
Ja, hon är lite stel än efter sitt "svansbrott" och kommer inte riktigt åt att sköta
sin långa päls, så det är kardan som gäller där. I övrigt så slapp hon få svansen amputerad!
Länge gick hon omkring med en totalt slappt hängande svans och skulle
det inte varit veterinärens semestertider och midsommar och annat som kom ivägen,
så skulle nog katten redan varit en svans kortare. Men som det nu var så
drog den planerade operationen ut på tiden och så precis när jag skulle
beställa tid för operation, så vippade svansen lite.
Så lite så jag nästan fick intala mig själv; visst gjorde den?
Nästa dag såg jag tydligt hur svansändan svängde. Lite, lite.
Och på eftermiddagen lyfte hon inte svansen lite från svansroten också?
Och så har vi nu följt med, varje dag lite mer rörlighet i svansen.
Och så en dag så kom hon emot mig med svansen rakt upp - nästan som innan olyckan.
Liten knorr har hon på svansen, men i det stora hela funkar den som förr.
Svansen.
Så skönt! Visserligen skulle hon klarat sig okej utan svans, men visst
påverkar svansen kattens balanssinne en hel del. Och så
blev hon så "stum". Har aldrig tänkt på hur mycket en katt kommunicerar med
svansen sin.
Så slutet gott för svansens del.
*
Näe, nu skall jag nog bara ta itu med de där sysslorna som
molar på i mitt tankeflöde som om man hade en sten i skon.
Man kan gå, men det är inte skönt.
Med irrande tankar kan man kanske skriva, men inte är det skönt det heller.
Vare sig för skribenten - eller läsaren.
Aj, hjorten? Vad den har med saken att göra? Absolut ingenting.
Om inte det då, att så där kan jag också stå och glo när
jag inte kommer på vad jag skall skriva om.
Heh.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar