Äntligen, suckar mitt hjärta och min själ!
Sitter på jobbet och blundar för en stund och drömmer mig
bort till det stället på jorden som är det vackraste jag vet.
Stugan!
Aida, hunden, ligger vid mina fötter och är smått otålig.
Hon brukar hänga med på mitt jobb nu och då men är inte mycket till
kontorsråtta. Enligt henne är det dö-tråkigt, men hon uthärdar. Sådär.
När jag äntligen blir klar och vi packar ihop oss och går ut till bilen blir
hon en helt annan hund än den lite passiva klumpen som legat på en fäll
under mitt skrivbord.
Det är så hon är. Den älskade lilla hunden. Hon uthärdar.
Lite som sin matte...
*
Under många år var stugtillvaron mitt andningshål utan vilket jag knappt
hade kunnat andas fritt alls.
När jag nu körde ut till stugan kände jag inte längre samma lite ångestfyllda
längtan till en befriande tillvaro, utan mest bara en skön förväntan. En längtan.
Men utan känslan att jag rymde bort från något annat.
Jag kände att jag bara åkte ut till stugan. Inget mer.
Och ändå är det i den känslan allt!
Jag upplever inte längre en ångest av stress, inte längre ett nästan
fysiskt behov att komma ut till något som inte ställer krav...
Kanske är jag lite mera hel?
Lite mer som jag någongång varit?
Går en lång promenad i skogen med hunden.
Hon fyllde åtta för någon dag sedan och börjar, lite som jag,
bli en mogen dam. Vi gillar varandras tysta sällskap. Vi
känner varandra så väl. I skogen hade Aida tassat iväg före mig ett gott
stycke då jag vek av från stigen och jag bara visste att hon strax skulle
vara ifatt mig. Jag älskar den här tysta kommunikationen mellan hund och människa.
När man så vet var man har varandra, när kommunikationen i det närmsta är ordlös.
Hem, till stugan, kom vi med lite svamp, lite lingon och en skön känsla i
både kropp och själ efter några timmar i skogen.
Jag känner en alldeles speciell lycka över dessa timmar traskandes runt i skogen.
Efter en sommar med riktigt jobbiga besvär i hälen som gjort mig rejält immobil känns det
galet lyxigt att äntligen kunna gå fritt. Bara det! Att kunna traska på (nästan) utan smärta!
Tills i morgon har det utlovats regn.
Höstregn...hur underbart kommer det inte att vara?
Gubben kommer att stiga tidigt upp och ge sig ut på ett jaktpass.
Och jag fortsätter fylla på det vegetariska skafferiet.
Vi är ju lite som man varit sedan tidernas begynnelse.
Jägaren och Samlaren.
Bara att det är jag som har hunden med mig.....
*heh*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar