Förra fredag åkte jag och min kompis på en lite utfärd till Hangö,
Finlands absolut sydligaste spets, i hopp om att se lite flyttfåglar komma
inflygande då sydliga vindar utlovades.
Dessvärre blev det mer storm, vilket kanske inte syns på bilderna,
men det luggade rejält kan jag lova. Luvan hölls knappast på då jag var på den
sydligare sidan av Hangö udd. Även om det var sydlig vind så var den
knappast varm då den ändå tog med sig en isig andedräkt från ett isigt hav.
På norra sidan av udden var havet ännu istäckt, men här på den södra sidan
kunde man ändå skönja öppet hav, kanske en kilometer ut, om alls mina
ögonmått håller streck.
På den sydligare sidan var det mer lä och där låg isen ännu tryggt förankad i
sin vinterskrud, men det skall väl inte dröja länge innan den får ge sig.
Våren kommer med rejäla kliv, lite tidigt så Gubben Frost kan ännu ge igen,
men ändå känns våren nära nu.
På hemvägen såg jag på flera ställen rådjur som hade tagit sig ut på åkrarna
för att förse sig med det späda, späda gröna som börjat växa där.
Lärkorna och tofsviporna flög på åkrarna de med.
Vårtecken de med, om något!
Jag besöker den här stranden och naturstigen nu och då, nu var det
något år sedan senast, men kvar är den sista biten av vraket som en gång
var ett skepp. Fartyget Palawan som lastad med vedlast 1932 började
brinna utanför stranden, gick på grund och slutligen drev delar av
skeppet upp på stranden, och där är de än nästan hundra år senare.
Där har det legat år ut och år in. Om en vrakdel nu kan uppleva något,
vilket är föga troligt, men om så tänk vad det kunde berätta!
Denna gång kunde jag tyvärr inte promenera så långt vilket en envis
ryggskada satte stopp för, men man får njuta av det man kan.
Man kanske inte kan bestiga Mount Everest, men man kan upptäcka det fina
och allt det vackra man kan nå. Eller som Ernst säger:
"I det lilla bor det vackra".
*
På tal om ryggbesvär.
Kommer aldrig att glömma den gamla damen som giktbruten
kom in i den blombutik som jag jobbade i för snart 30 år sedan.
Hon gick nästan i 90 graders vinkel.
I mitt stilla sinne undrade jag om hon alls kunde se sina
blommor där på bordet i sitt hem, så krum som hon var.
Hem till sig köpte hon en lite bukett vårblommor, och som om
hon läst mina tankar så sade hon:
"Jag kanske inte hela tiden kan se min blommor där på bordet,
men jag vet att de finns där, och jag kan känna doften! Det räcker".
När jag slog in priset för den buketten drog jag av en rejäl rabatt.
För det kändes som det enda rätta.
Det kanske blev ett litet minus i kassan, men ett stort plus i min själ.
Och nu 30 år senare kan jag så väl förstå det där. För vad som än
hindrar en, vilka utmaningar - tillfälliga eller bestående - man än har
så finns det alltid något i ens tillvaro som är tillgängligt och som man kan njuta av.
Och som man bör göra. Ta till sig, glädja sig åt.
*
Men nu, nu skall jag ta och ha en date med John Blund.
Gör ni det med!
Kram från mig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar