SAMMETSNÄTTER...

...dessa nätter mellan värme och kyla. Sommar och höst. Mörkret som smeksamt kryper in på terasser och uteplatser. Gör fönstren till mörka speglar. 

Efter dessa sammetsnätter med trolsk dimma, en dimma som segt stannar kvar en bra bit in på morgonen, kommer dagern som tidvis kan ge en flashback till sommaren. Och ändå inte riktigt så.

Även solens värme är som sammet. Mjuk och precis lagom. 

Sakta, sakta kommer min energi tillbaka, efter att varit totalt bortblåst de senaste veckorna. Veckor då både lust och ork att renovera eller tänka kreativt inte bara varit nollställt, utan rentav på frostiga minussidan.

Idéerna har varit få, och de fåtal som lyckats gro i mitt inre kreativitetsland, har varit synnerligen svagväxta. 

Bleka.

Men i takt med att naturen börjar få mer sprakande färger, sprakar det lite till i idéflödet också.

Kanske det bara är så, att det behövs lite tid, lite avstånd för att känna in sig i allt det nya. 

Kanske ett nytt hem är lite som ett par nya skor. 

Det skall bli lite skavsår och ömma tår, innan de sitter som de ska.

Hemmet skall också genomgå denna fas innan det börjar kännas som ett hem. 

Bli hemvant.

I sammetsnatten sitter jag på den höstinredda terassen och bara finns i mörknet. Stjärnhimlen blinkar mot mig och på avstånd hör jag en räv skälla. 

Hunden reser ragg. 

Gatlyktans bleka sken skvallrar om att det är en stad jag bor i. 

En stadsräv. En stadshund, en stadslampa.

Men en stjärnhimmel som sträcker sig vidare än så.

En himmel som lyser upp sammetsnatten var man än befinner sig. 

Kanske idéer är som stjärnor?

De finns där hela tiden, de bara synes mer tydliga emellanåt?

Man skall bara ha tålamod att vänta.

Vänta på sammetsnätterna då man ser allting så tydligt.

Då tankar, funderingar, problem och dess lösningar finner varann.

Då mycket faller på plats.

Bara att ge sig till tåls - man vet när man hittat hem.

När en stjärna blinkar faller en pusselbit på plats.

Idéer får sitt fotfäste.

I sammetsnatten kan man andas fritt och låta idéerna, tankarna, dansa i dimman.

Bara blunda och andas in den fuktiga, friska luft som är höst, och ge tankarna, drömmarna det utrymme de behöver för att gro.

Det är så det funkar :)

 - tror jag...

pok

M